Försaka

Sitter med konsumentverkets budgetkalkyl och svettas. Den går inte ihop, den går inte ens ihop om jag inte hade en utgift på 1700 i månaden till CSN. Det är mycket minus varje månad redan innan.
Vet inte hur man hittar ork. Behöver troligen ett till jobb, men när ska jag jobba ett till jobb? Arbetar ju redan varannan helg och massa kvällar.
Vad ska jag försaka?
Ledsen över att jag skapat mig den här situationen!
Googlar och letar efter nya vägar, alltså har jag inte givit upp än. Bor ju ändå i Sverige.

Om konsten att sköta sina postärenden i stan

Hade två ärenden angående post som skulle lösas ut personligen. Det nya körkortet och ett rek.brev innehållande ägarbevis på bilen som står och väntar på att skrotas. För att den ska skrotas krävs nämligen massor med papper. Därutöver ligger några till brev som ska till myndigheter och försäkringsbolag som ska ha frimärken. Samlar i hop högen och ser att körkortet ligger på postens företagscentrum, och rek.brevet ligger på den kombinerade inredningsbutik och café på torget i centrum. Eftersom jag inte kan legitimera mig tillräckligt för att få ut rek.brevet, måste jag först ta mig till företagscentrum. Använder den lånade bilen, för det ligger inte centrum, och knappt ens nära några företag, mig veterligen. Får ut körkortet efter en lång stund då tanten före mig har svårt att fatta att B-post kostar femtio öre mindre och att då tar det tre dagar längre tid att få detta leverat. Hon vägrar sätta ett B på kuvertet, för om hon inte gör det så sorteras det inte som B-post, är hennes argument. Om hon lägger på femtio öre, kommer brevet vara framme dagen efter, säger företagspostmannen. Härom tvivlar jag, eftersom jag har haft viktig post - till skattemyndigheten som inte kommit fram alls, och också fått mig tillsänt post som inte heller kommit alls, den senaste tiden. Men jag är tyst! Varpå mannen på företagscentrum försöker vara pedagogisk och förklara att det är maskiner som sorterar post, det slutar med att tanten tar sitt brev, frankterat med för litet porto och går.
Företagscentrum anser att jag är jag och jag får mitt nya körkort. Nu kan jag åka till den andra posten, och hämta mitt rek.brev. Inga problem, betalar, och vill då köpa frimärken till resten av breven. "Vi har inga frimärken kvar" blir svaret. Så med en djup suck, får jag sätta mig i bilen, och fundera på vilka fler ställen det finns postkontor. Tempo, känns som närmaste stället och far dit, och köper frimärken. Går ut, och letar efter en brevlåda - är fortfarande gammaldags nog att tro, att där man hämtar post, köper frimärken, borde det finnas en brevlåda. Det gör det inte, och nu har det gått ganska lång tid, och jag ska iväg på ett möte. Alla breven, nu med frimärken på stoppas i handväskan. Efter innebandyträningen ligger de fortfarande i handväskan - de har alltså inte blivit postade med dagens postgång, och jag söker upp en brevlåda, som ju finns där jag började, vid postens företagscenter.
Troligen har jag blivit rejält bortskämd med lantbrevbäring under flera år, där man köper frimärken, man får brev, postar brev och paket på ett enkelt och smidigt sätt, genom att kommunicera med pengar och lappar i brevlådan. Usch så gammeldags jag tänker!

Lämna dörren öppen!

Har en pojkvän sedan en tillbaka, om detta har jag skrivit förr, ingen nyhet. Men att leva med någon nära inpå, men ändå helt brevid, har sina fördelar. En stor sådan är vid sidan om synen på saker. Nu var visst tiden redo, i lördags stoppade han boken i mina händer.

Har i princip bara börjat, men är helt frälst, plötsligt förstår jag varför jag mått så illa av när ett påhopp, som kunde blivit en diskussion, avslutas utan punkt, utan med ett skratt. Varför magen vridit sig när jag i helt fel sammanhang och helt utan att ha bett om det får höra saker om utseendet, då slutet på samma mening innehåller ett dumpat jobb.
Plötsligt förstår jag hur jag luras i fällor, och varför samtalen som skulle handla om A, i själv verket kom att handla om Y, och jag stod där helt oförberedd eftersom jag läst på om A, och dessutom lite om B och C - utifall att - till vilken nytta?

Men de allra värsta erfarenheterna - har jag från mitt gamla yrke, för där övergick härskartekniken ofta till regelmätt utpressning. Det passade mig inte, jag passade inte i den världen. Den läckra mediabranchen...

Nu tillhör jag den stora gråa massan av offentliganställda som varje dag tror sig, göra någon som form av skillnad för andra. Har inte gett upp hoppet än, även om jag när plöjer genom böcker på fritiden, tror att ska man göra skillnad, då ska man skriva en bok, någonting som följer en person, under dagen i tankarna, och hela vägen ner i sängen tills ögonlocken sluts inför natten.

Funderar just på vilken form av Härskartekik, jag utsattes för, när jag 14.00 beslutade mig för att nu måste jag besöka det hemliga rummet. Hann låsa dörren, när "kollegan" kommer in, och ropar i omklädningsrummet "Anna, är du där inne, vill prata med dig när du är klar" Herregud, klockan var två på eftermiddagen, jag gissar att utan att bli störd hade jag väl behövt 40 sekunder, plus liten stund för handtvätt. Men styrd utav plikten skyndar jag mig klar och rusar ut för gå genom situationen. Under de där 40 sekunderna, hann jag tänka, att vara på jobbet, är som att vara hemma - fast hemma ställs man inför valet, ska jag låsa dörren, och därmed riskera att de bultar på dörren eftersom det som ska sägas är så viktigt att det inte går att vänta. Eller ska jag låta dörren vara olåst, så att de kan rusa in och berätta det som ska sägas, eller helt enkelt låta dörren stå på vid gavel, så kan vi ha en gemensam diskussion hela familjen kring det som inte kan vänta i fyrtio sekunder!
Kanske, ska jag helt enkelt lämna dörren öppen på jobbet?

Inte kvar i något jag lämnat

I den takten jag vill. I den takten vi vill. Jag. Mina barn. Kanske är symbiosens tid förbi. Inser att behovet av mamma, ter sig annorlunda, när andra kärlekar är stora. Men finns där. Komma hem och barnet, som ju alltid är mitt barn, oavsett ålder, 2, 10, 15, 30 - mitt barn, säger, jag var så arg på dig innan, (helt sant, vi blev osams) men du ska veta vad jag satt och längtade efter dig i skolan idag - igen!

När hon och hennes kärlek blev ombedda att hjälpa mig att bära upp för trapporna efter en liten inhandlingssväng inför inflyttningsfesten. Konstaterades, korrekt nog, du ska ha fest mamma! När hade du fest senast. Det hade jag, när jag tog min examen...två och ett halvt år sedan. Nu kände jag, att jag har något att fira igen. Det nya livet. Kommer inte att fira min 40-års dag, som jag hade tänkt med stor fest, känns inte riktigt lika meningsfullt. Men att fira att jag äntligen också får gå vidare i livet. Inte längre kvar, i något jag lämnat. Bjöd in några av de jag helst vill träffa, och otroligt många av dessa kommer. Glada! En form av delad glädje, att få ses under nya omständigheter. Ändå, är listan så lång, på fler jag ville få plats med. Jisses, vi blir så många att vi hade haft svårt att få plats i det jag lämnat...men märkligt nog, struntar i det. Vi trängs! I mitt liv finns det alltid plats för mina vänner, och i deras liv har det alltid funnits plats för mig.
Åh är inte kvar - dessvärre inte möjligt att bädda in, men detta är värt att lyssna på http://www.youtube.com/watch?v=PkgdMaxLGe4&playnext=1&list=PLE683EF13F256A3DA&index=11



Glädjs åt dotterns Slipnot-favvo, så här kommer den!

Tystnad

Det är en stor känsla av glädje att komma hem från vännerna efter en mysig kväll med mat skratt och tyngre samtal. Skönt att komma hem efter en varm kväll, till det som ska bli mitt och barnens, men så tomt och tyst. Tiden går, det är två år sedan jag fick veta, att livet inte var som jag trodde, att min insats, blev en språngbräda, men att jag själv inte hittar svikten, sedan dess har lärdomarna avlöst varandra, och väldigt många av dem har varit hårda. En del av mig, vill ha lugn och ro, en annan tycker att tiden passerar, och den där positiva spiralen full med framtidstro och hopp är inte riktigt funnen. Snart vaknas den där stora födelsedagen, ser fram emot den, men samtidigt, summerar 20 år i denna stad, vid denna åldern borde väl jag också sitta på lussefirandet och diskutera vilket städbolag som städar bäst, hur hopplösa vikarierna är? Knappast, men kanske borde jag inte så ofta avsluta dagen med tysthet, är ju inte precis i ett meditativt tillstånd? Har tystnat, och hoppas att det inte är personen som tynar.

Ego men ändå helt åsidosatt

Har nog förlorat hoppet! Det tär på mig, och tär på mina närmaste vänner. Det är trångt i mitt liv och trångt i mitt hem. Hittar ingen plats för mig. Funderar hela tiden över vad som är fel och vad jag gjort för fel, och riskerar att ta knäppa och inte alls vettiga beslut i jakten på att hitta en förklaring. Det värsta är att jag är påväg att bli bitter, och bittra människor är de allra värsta, och människor som är missnöjda med sina liv, riskerar i högre grad än andra att bli dementa, och dementa gamla sjuksköterskor, de är banne mig den värsta sortens dementa tanter ;-)

Ägnar även fortsättningsvis all min lediga tid att försöka skapa ett hem här, så troligen har jag inte gett upp än. Har hela tiden tänkt att bara det blir bra för barnen, blir de nöjda, så funkar det för mig. Men barnen är inte nöjda, och de kommer aldrig bli nöjda, för de har fostrats i en annan anda än den som jag kan ge nu. Konflikter hela tiden. Nu inser jag att ingen är nöjd. Ingen kan bli nöjd. Stilla undrar jag vem detta varannanvecka liv är bra för? Bara en sorts föräldraegoism, som förälder kan man inte tänka sig att leva utan sina barn. Men vem är det bra för om man lägger egoismen åt sidan?
Känns så förbannat tungt att bädda fram soffan, där jag sover som kratta, att jag flyr, någonannanstans, till en plats som inte heller är mitt hem.

Tänk om jag inte hittar några kvitton!

Ett synnerligen bra kap, det tycks som om jag varit det. Någon som placerar sin ärvda pengar i ett hem, renoverar stora delar av ett hus, står upp i kärlek och strid, iordninggör ett hus för att genomföra en försäljning och använder all ledig tid all semester och alla vänner till detta: Nu förväntas jag leta upp gamla kvitton för att ge skatteavdrag för någon annan för de enda pengar jag fått när mamma dog, och någonsin kommer få i mitt liv - som blir bestulna mig. Tänk om jag inte hittar några kvitton? Tror faktiskt att min goda mamma gärna skattat bort 20% av detta arv för att ge andra människor en god vård och omsorg, och mig en plogad resväg till jobbet, och barnen en bra skola! Jo, alla kvitton verkar nedgrävda vid hennes urna.
Tror inte heller jag ämnar dyka upp på några totalt meningslösa samarbetsavtalmöten, där den enda poängen tycks vara att tala om för mig att mitt sätt att leva med barnen är fel sätt, för mina frågor kring hur ekonomin ska bli mer lätt att planera, de stoppades helt under mattan!
Stannar hemma! 2011 blir året där jag bemöter andra på det sätt jag blir bemött! Ett helt enkelt strålande år. Jag kommer att fortsätta vara ett synnerligen bra kap, för den som gillar mig och visar det, då har jag massor att ge!
Kram och Gott Nytt År på er!