Den långa tystnaden

Det har varit en lång tystnad. Inte för att jag inte haft något att skriva om, utan mer för att det jag vill skriva om inte vill bli läst.
Under denna tystnad har jag gått genom helt osannolika saker. Jag har bland annat fått läsa om mig själv på en annan blog, jag har i öppenheten på internet fått ta skit som jag trodde var omöjlig. När jag bett de som står denna person närmast ta avstånd och rätta till, har jag fått höra att jag själv ska ordna ett möte med personen! Jag borde inte ta åt mig, för mitt namn nämns inte (att sedan alla människor i denna persons närhet vet att det är mig som menas ska jag förbise). Varför skulle jag vilja träffa denna person? Människor kontaktade mig direkt, människor som jag inte ens visste läste denna blog.

För en gång för flera år sedan, skrev jag ett blogginlägg på min gamla blog, som gick över gränsen, jag blev för privat, jag blev omedelbart kontaktad av en person, och ändrade det jag skrivit, för jag kunde se att det var för privat, ändå publicerades en text om detta direkt. Om vilken fruktansvärd mamma jag var.
Nu kom det igen, år sednare, ur bloggen kan man läsa mig "vittnar tydligt om både bristande empati och ett rent och skärt oförstånd. Elakhet i kombination med egoism".
Att jag sätter mig själv framför barnen, att jag då för flera år sedan "var en gnista utav den eldstorm av elakhet, mega-egoism och brist på empati som hon där efter bevisat om och om igen.
Begrepp som ociviliserad och ointelligent har nu fått ett ansikte för mig".

Jag dök!

Sedan var karusellen igång, jag har fått ta otroligt mycket stryk. Hade jag inte haft mina vänner, min syster, min pojkvän, så vet jag inte hur jag orkat, för ensamhet äter upp en inifrån. Och, ändå, har jag personligen fått höra, att jag borde stå där själv, att ta stöd av mina vänner är fel! Jag vill rikta mina hjärtliga gratulationer till den kvinna eller man som klarar upp sin ångest, panik och oro över korthus som raseras utan att ha någon där vid sin sida. Grattis - själv är mer den ömma och känsliga personen som har behövt stöd från mina vänner i brist på familj.

Nu går saker till sin ände, jag är ganska slutkörd. Kommer avsluta de sista viktiga handlingarna från mitt gamla liv, ingenting blev som det var sagt en vacker dag i januari för tre år sedan. Jag har hört mer än öronen tål, och sett mer än ögonen orkar se. Men att bli klar är viktigare just nu. Hellre gå vidare härifrån, än inte orka gå vidare alls. Hellre vet jag vad jag har och försöker anpassa mitt och barnens liv utifrån det. Barnen har minnen av något annat, och någonstans har jag väl det också. Men det är viktigt att acceptera, innan jag gjort det, så gör det ont hela tiden, och smärtar varje gång jag får frågor och önskningar om saker som jag faktiskt inte kan verkställa, och aldrig kommer att kunna. Någonstans i detta ska jag hitta trygghet och lycka, det finns där, det måste det göra. Jag måste också klara att samarbeta, nu, i morgon och i många år till.

Det jag ska göra nu är att ordna med papper, för mig, och för mina barn. Idag vet jag, vilka dokument som krävs för skydda dem nu och i framtiden, och jag ska hjälpa dem den dagen de är vuxna att ordna med deras skydd.

Det kommer inte bli ständiga nya inlägg från mig. Jag får kritik varje gång min tunga rör sig. jag har fullt upp med summera, och inte minst subtrahera livsvillkoren. Men det kommer ett litet inlägg snart, som jag tror kan vara till hjälp för andra i min situation, om sätt att laga nyttig mat på ett billigt vis.

Kram på er - och se så här kan det faktiskt vända!

Jag, semester och en smula tystnad

Idag, semester. Det är märkligt med semester. Har inte vant mig, alla år i livet med tillfälliga jobb, projektjobb, barnafödslar, studier, mer tillfälliga jobb, mer barnafödslar, en sjuk mamma, mer studier, har liksom inte gjort mig van, vid detta vuxna, man får vara ledig - man får lön samtidigt som man är ledig.
Jag har inget hus att ta hand om och avsluta renoveringsprojekt och förbereda för försäljning, förra årets semester, var faktiskt ingen ledighet alls! Gode gud vad jag slet! Å andra sidan jag har heller ingen plats att bara dra av alla kläder och slänga mig i solen med ett glas rosé och en bok. Den ekonomiska situationen är värre en någonsin, kan inte resa någonstans, kan inte unna mig någonting, men jag är ledig...ledig.
Veckorna kommer gå fort. En av mina veckor, är det bara jag! Bara jag, och inget jobb att gå till, det är så konstigt! Jag vet ingen annan som ledig och ensam, utan bara jag! Pratade om den veckan men min vän, funderar nämligen på att bara dra iväg, till fots, se vad som händer. Hur överlever jag själv? Vad händer med mig, om jag drar mig ut i skogen ensam? Har aldrig varit någon scout, det har vännen, och hon blev bekymmrad. Förklarar att jag vill göra som Doppler (Erlend Loe´s underbara figur i boken med samma namn) - vännen tvekar och undrar om vi inte kommit överrens om att Doppler var lite tokig? Jag skrattar och undrar var i så fall skillnaden ligger? Varför är det finare att åka på lyxiga sparesor, på dyra reatreat och yogakurser, där den välavlönade övre medelklassen möter sig själva, duktigt värre, än att ta en ryggsäck och ge sig av dit näsan riktar? Nä, ju mer jag tänker på det, desto mer nyfiken blir jag att veta, vad som händer om jag sticker iväg i några dagar till tystnaden!

En bortslarvad verktygslåda

Ibland kan jag skämta om att det enda som saknas är 10 kvadratmeter, annars hade bostaden fungerat bra. Jag har stundtals varit ledsen över att lämna bekvämligheter och inte minst ett eget rum. Men så gjorde min mamma i många år, sedan ändrades något, tror det var bostadspolitiken och vi kunde bo i en fyrarumslägenhet tills jag flyttade hemifrån. Att jag inte fått plats med min köksmöbel, den jag var så glad över, har varit som en tagg i hjärtat. För det bordet var det första jag kunde välja under hela mitt vuxna liv. Att inse, att det inte funkade med bäddsoffa, utan nu fått trycka in en säng i vardagsrummet, känns lite som ett misslyckande.

Drömmen om en bostad. Ännu har vi ouppackade lådor, ännu kämpar vi om att samsas på ytan. Vi gnäller mycket på varandra över kaoset och oordningen, men helst vill vi väl att någon annan ska fixa det åt oss - och om sanningen ska fram, så är både barnen och jag stora nog att fixa detta. Barnen i allfall...själv vet jag inte längre. Jag bökar runt och stökar runt, vet inte hur många gånger jag vänt och vridit på vardagsrummet, hur många gånger jag vridit på köksbordet - ger det här lite bättre plats att gå förbi? Får vi plats att sitta och äta alla nu? Om det kommer en till, två till? Ändå vet jag ju, att det är så här det är. Det är små halmstrån och en ständig förväntan på att hitta på något smartare. Funderar på vad som är ofungerande, tror att jag vet vad det är. Det som är felet är att jag inte hittar verktygen att ha makt över vårt liv. Det är inte ytan som felet, men att vi inte klarar att påverka hur den måste användas, det är inte heltidsarbetet som är felet, utan att jag inte påverka hur schemat ser ut, att jag alltid har sex arbetsdagar när barnen bor hos sin pappa, att varje helg barnen inte är hos mig arbetar jag mig helt slut lagom tills de kommer. Ikväll, lördagkväll, den arbetsfria kvällen denna helgen, och jag är som en urvriden disktrasa, det enda som finns i min tanke är att försöka återhämta mig så att jag kan gå på arbetspasset i morgon lunch igen för att köra ytterligare ett drygt dygn, men några timmars sömn på natten. Fällan är väl det som kallas ekorrhjul (jag har alltid undrat vilka ekorrar som springer i hjul, mig veterligen är det hamstrar som gör så). Tänk positiva tankar, säger några som älskar mig. Jag gör det ibland, jag har drömmar, men de känns så avlägsna, så svåruppnådda och ibland blir drömmen om några dagar utan konflikt starkare. Efter att konfliktat en hel dag på jobbet, väljer jag gärna att vara med den som inga gräl och konflikter finns hos. Där mina flyttlådor inte finns, och mina kläder ligger i en väska, och där sängen står i ett svalt sovrum. Flykt? Eller återhämtning? Jag vet inte, vet bara, att innan jag drar iväg någonstans, eller vrider allt ett varv till, borde jag leta efter verktygslådan!

Brus och huvudsus

Jag gjorde ett byte. Har under en längre tid funderat på vad jag ska göra av de gamla ringarna. Köp dig några nya kläder sa någon, kunde vara en god idé. Men kläder finns, och försvinner....saker man skaffar sig finns en period, skaffe sig en ny pryl? En pryl är ny idag och helt enkelt skräp på tippen en annan dag. Jag sålde mina ringar, och gav mig själv en upplevelse som jag längtat efter i många år, och något jag för alltid kommer bära genom livet och som ingen någonsin kan ta från mig, Metallica. Det är Metallica som burit mig genom sorg, svårigheter och ångest. Där finns alltid en energi att hämta när det är som mörkast. Lovar nu att jag ej glömt er, mina vänner, men det har funnits en hel del ensamtid som varit tvungen att ta sig genom.




Kvällen var magisk. Den innehöll allt jag kunde önska mig. Samtidigt som barnens underbara farmor tog hand om dem, ordnade min pojkvän med min hopplösa tvätt, och jag var fångad i ett brus av energi, lycka och kärlek.

Metallica var ju ensamma denna dag på scen på Ullevi, och jag vill dela med mig till er lite av Slayer som var en ny upplevelse för mig

Efter bruset uppstår en känsla av både tillfredställelse och tomhet. Vardag knackar på, funderingar, och stora problem som måste lösas. Det största problemet just nu, är hur jag ska komma vidare, för att få en lön som motsvarar det jag borde vara värd. Eftersom jag idag har en lön som ligger under somliga helt nyutbildade sjuksköterskor, och ett studielån som äter upp 1800 i månaden av min skattade lön så måste något ske.
Det är en omöjlighet för mig att få ihop månaderna. Ibland tänker jag att jag är slarvig, klart att man måste kunna försörja sig på sin lön...men ändå går det inte. Stoppar in mina siffror i kalkyler, och hamnar under existensminimun på flera ställen. Hade helst velat höja lönen, men det verkar vara en omöjlighet så länge jag stannar i sverige. Nu förstår jag hur det kommer sig att människor lämnar sina familjer - reser till andra länder och arbetar. Samtidigt, som Norge lockar, har jag inte riktigt lust. Jag vill få leva och bo och arbeta här! Då är steget att sänka standarden lite till, leta efter mindre bostad, nära buss. Jag inser att det jag har råd med i boende är den summan det kostade mig att bo i huset, inte den summan som det kostar mig idag. Det ekonomiska systemet i samhället har skapat ett klassamhälle, som liknar något som kristdemokraterna kämpar för, där kärnfamiljen gynnas, men ensamstående straffas. Barnen straffas. Men kom ihåg, det är inte kristdemokraterna som har gjort det här! Det en långsiktig politik under många år, som delat upp våra rättigheter utefter, kvinnoyrken, mansyrken, där kärnfamiljen gynnas, ensamstående straffas, sjuka straffas, de som väljer att studera senare i livet, straffas.
Det går, en dag i taget, en vecka i taget, men det kommer inte att gå, år efter år. Livet fylls av brus av kärlek och huvudsus av tankar om hur livet skulle kunna bli lite lättare att leva.

Ett gott slut - tack!

Det närmar sig för mig att ta ett viktigt beslut. Vacklar mellan förnuft, och känsla, tvekan om hur mycket ork som finns, hur mycket stress kan jag klara av, när äntligen stressnivån sjunkigt litegrann. Hur mycket mer klarar jag och barnen? Har ännu inte riktigt landat i det som blev mitt liv och min vardag, och inser att jag haft svårare än andra för stora omställningar, har haft svårt stå på egna ben. Å andra sidan är världen full av människor som inte kan stå på egna ben, så när jag nu reser mig upp, är jag kanske ändå lite unik? Nu måste jag åter välja väg.
Då önskar jag, av hela mitt hjärta önskar jag, att jag slapp - varför kan inte vägen bara öppna sig och himmeln ljusna och valet kännas självklart. Att få gå och lägga sig många dagar och tänka, det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det blev bra ändå!


Kan man möjligen få bli lite filmstjärna i sitt eget liv? En med ett osannorlikt lyckligt slut, där det inte ens finns ett frågetecken, om hon gjorde rätt, valde rätt. För nog känns det lite som jag just passerat mittenpartiet i filmen nu. Ge mig lite happy ending - snälla!

Jag ska så stolt ta emot min oscar, och ni ska alla få inbjudningkort

Lycklig så du spricker?

Måste vi vara så himlastormade lyckliga hela tiden? Det finns en lyckohets runt omkring som stressar oss vanliga dödliga som inte vaknar upp varje morgon till ett glatt utrop "Åh en sådan härlig dag, vad jag är lycklig!". I mitt hem rullar man sig sakta upp när alarmet snoozat två gånger, luktar sig i armhålan för att säkerställa om man duschade innan man la sig, eller om det är så illa att man faktiskt till råga på allt måste hinna in i duschen.

Duschen är en hederlig gammal duschkabin, men fullt med olyckliga spår efter tidigare användare, åtminstånde de flesta dagar, och har man tur är varken schampooflaskan eller duschkrämen tömd. Jag lovar, ingen ser vare sig erotisk eller lycklig ut bakom nedstänkta plastskivor, inte ens nästan som i reklamen, där de lyckliga och supersexiga, ställer sig en massagedusch i ett designat badrum. Men tänka sig, det går ändå!


Faktum är det går att leva utan att varje dag basunera ut budskapet att jag är så lycklig! Gudarna ska veta att jag inte ens nästan känner lycka när jag rusar ner för trapporna vid sextiden på morgonen och väl nere, i bästa fall, inser att jag glömde ta med de illaluktande soporna, men tittar hastigt på klockan och känner att komma i tid till jobbet är viktigare än om det luktar sopor när jag kommer hem. Det är bra att ha ett jobb, jag är tacksam att jag har ett jobb, trivs på mitt jobb, men jag är inte lycklig, ens den 27:e varje månad. Den sjukaste platsen för lycka, det är kommunens stora köpcentrum, dit åker människor för att konsumera sig lyckliga. Den lilla människan lever på mottot pengar är makt, och har totalt missuppfattat allt. Det går inte att köpa sig makt på Torpköpcentrum! Ett viss av tillfredställelse kan nog kännas efter en shoppingrunda och fulla kassar, men ändå inte lycka. Har man då en för kostsam livsstil, det vill säga flera barn än genomsnittsvenskan, bostad, studielån och bil, då är fulla kassa endast kassar fulla med ångest.


Sedan har vi den stora sexlyckan! Det ska vara långdragna akter med alla sinnen - när i själva verket sveriges barnfamiljer enda möjlighet till tillväxt heter VHS, DVD - och vi snackar inte vuxenfilmer, nej, Astrid Lindgren! Utan SF och Astrid Lindgren, hade hela detta avlånga land varit fullt med ensambarn. För så, precis ser det ut. Ett snabbt tyst, litet ligg så ingen hör på lördagmorgonen, det är det som man hinner med, eller åtminstånde under flera år är tacksam att man får! Den smarta småbarnsfamiljen, har installerat barnen på ett annat våningsplan, men en rejält knarrande trappa. Det är därför alla trappor i sverige knarrar. Jag tror inte att någon är direkt olycklig över det, kanske inte så där lycklig som i Hollywood där man alltid gör det men glans på läpparna, målade ögon och bygelbh på, men helt okej, för det flesta.

Att sluta sträva efter att vara himlastormande lyckliga hela tiden, tror jag är den sanna lyckan! För du vill väl inte spricka av lycka?

En dålig dag, som troligen följs av en bättre!

varför orkar man? För att man måste. Hur ofta försöker jag vägleda andra att finna ett hopp om att det blir bättre? Ändå, är det svårt att se det själv. Det handlar inte om att ge upp, det handlar inte om det inte går att finna små ljusa stunder. De finns där, men det är förbannat tröttsamt och slitsamt att ständigt bara försöka leva för dagen. Konsekvensen av att tänka framåt är så enormt stressande, gör att jag då glömmer bort att livet inte bara består av C A och a-turer i schemat. Livet består också av röda dagar bland C A och a. Då är skolan stängd! Då är det cuper i idrott, och jag planerar bara för att komma iväg på en a-tur. Så blir det kaos!
Då finns min syster.

Är lite ledsen idag - faktiskt, ledsen över att jag inte får möjlighet att studera vidare. Får, får jag ju, om jag kan lösa det "sociala" och den lilla detalj som heter ekonomi. Plugga halvfart med en ersättning på 7500 före skatt. Tack alla politiker, det låter fint med att satsa på att vi ska vidareutbildas, vill någon byta med mig en enda månad och inte ens med en månad då man arbetat helgdagar få ihop försörjningen till familjen på en dräglig nivå. De som satsas på är som vanligt de som redan har möjligheten. De som lever med någon som kan stå för försörjning av familj. De som har någon som fixar barnens helger, så att man kan plugga. De som någongång kan sätta sig vid ett dukat bord, och slippa disken efteråt. Men, de dåliga dagarna brukar följas av bättre, så troligen även denna dag! När jag kommer hem ikväll, kommer jag gå och pussa på mina älskade barn, som förhoppningsvis sover lugnt i sina sängar.

Hur många år, ska det ta, innan jag finner trygghet och vet att allt går ihop, denna månad, nästa månad. När ska vi någonsin åka på semester igen, undrade ett av barnen. Då orkar jag nästan inte svara, semester ett vackert ord, när jag känner mig tvungen att avstå från att äga bil för att vi ska kunna skaffa oss det basala. Vi får ha bilen över sommaren, så att jag kan laga den, men sedan måste vårt nya liv börja. Precis som det varit de senaste åren, innebär det nya livet ännu några kliv ner för trapporna.


Ja, jag är ledsen idag, jag är fyrtio år, och saknar mina föräldrar, hade så otroligt mycket velat ha någon att ringa och be om lite hjälp i vardagen. Jag minns så väl, hur min mamma ringde och på något timme stod morfar eller mormor där och fixade och donade och mamma kunde greja med det som behövdes. Jag blir också förbaskat arg på dem som inte längre finns! Destruktivt som fan. Okej, maten är lagad, mellanmålet fixat, och jag ska ge mig iväg för en C-tur. Allt brukar bli bättre när jag väl kliver in på jobbet, det är skönt att fokusera på att jobba när det här hemma känns som en energitjuv.