Helgen går mot slut, avslutar en lång arbetsvecka med måndag. Ja, snurrigt värre för alla som inte jobbar på schema i vården, men så är det. Har dygdigt infunnit mig på jobbet, måndag, tisdag, onsdag - ledig torsdag - fredag, lördag, söndag, och allt avslutas då på måndag. Då ett nytt gäng, gör sin långvecka, kommer. Veckans sammanfattas med ronddag, vilket tenderar att bli en ganska rörig dag vilket inte blir mindre rörigt i en trött hjärna. Min hjärna ska också i morgon ha hand avdelningens mediciner, och student. Måste säga att jag förundras över denna märkliga lilla detalj full av celler vi är skapta med. Som dessutom, i bästa fall, är kopplad med direktkontakt till resten av kroppen, och själen!
Jag som inte är fostrad i en vårdkultur - ingen i min familj har jobbat med vård, har ännu svårt att hitta tempot, lagomtempot. Eller jo, det funkade när vi var en familj med två vuxna, då var det lyxigt med ledig dag mitt i veckan, halva dagen återhämtning, och resten fixande och middagen på bordet när alla kom hem. Har heller aldrig tidigare haft klassiska kontorstider, har alltid jobbat åtminstånde delvis oavlönat hemifrån. Men alltid kunnat skilja på vardag och helg. Finner ingen rytm. Saknar att kunna sätta mig hemma och göra klart det man inte hinner på jobbet, även om det naturligtvis inte är en bra arbetssituation, men det går att göra en paus för att tömma tvättmaskinen, eller prata bort en stund i telefon.
I morgon kommer mina tre underbara hem. Är glad och längtar mig tokig, men samtidigt rädd att de blir besvikna, när de kommer till ett hem där det inte finns personliga pepparkakshus i varje vrå, och köket fullt av julstök. Vet att man inte ska jämföra, men de kommer hem till en trött mamma, som får panik bara vid tanken på knäck-kok. Som oroar sig över att sätta sig med månadens räkningar, och funderar sönder huvudet på strategier kring hur vi ska få det bättre, och då är det konstigt, att den där cellklumpen, som ju är så med i vanliga fall, och fixar så mycket, inte alls kommer på några smarta saker. Den kanske har kopplat bort sig helt, och bara låtit hjärtat och känslolivet ta över? Eller är jag kanske bara helt enkelt utrustad med en on/offknapp? Undrar om de någongång kommer förstå, eller ens jag?
söndag 28 november 2010
lördag 27 november 2010
Inga mer stakar här tack!
FÅr man rakt av bara ta saker från sin dotters blogg? Ja, missar man tv, får man det. Särskilt om det är ens favoritlåt!
Är trött, så trött att det räckte att se syrrans namn på displayen att jag började storgråta. Sedan tjöt jag väl i tjugo minuter, stackaren, blev väl orolig. Grät för att jag känner mig ensam i snön, i hustömningen, för att jag får hjälp av en vän i hustömningen, för att hemmet inte blir ett hem, för att mitt viktiga papper är borta i flytten, för sms jag fick, och inte fick, för att jag skällde ut min student som behagade komma två timmar för sent till jobbet (utan snöstorm att skylla på), eftersom jag aldrig skäller ut folk, men redan testat varianten, allvarligt samtal för några dagar sedan, för att jag är orolig för hur allt ska gå och lösa sig. Å andra sidan slapp <3 alla tårarna idag, för hade liksom gråtit klart för en stund när han ringde för sista gången.
Det är alltid tio gånger värre att flytta än man tänkt sig, sa en klok syster - och jag inser att dessutom försöka krympa sitt hem samtidigt gör det inte lättare.
Tårar, jo, när jag blev påmind om att jag idag missar dotterns dansuppvisning, på sms när jag går från jobbet. "xxx undrar om du kommer på dansuppvisningen" Har försökt säga att det inte kommer att gå. Kan inte göra något att jag jobbar varannan helg, kan inte ta ledigt halva arbetspasset, finns inte folk som täcker sånt. Vad gör man? Vad gör man! Gråter, över sms, när alla egentligen vet att jag jobbar när jag inte har barnen boende hos mig.
Snöstorm! Saknar ikväll den varma famnen att somna i. Ett sockrat samtal, där bara snälla saker om mig sades, får ersätta detta.
Första advent i morgon - julångesten har startat, tänker övervinna den. Har för flera år sedan slängt alla stakar som fanns i fönstren förr - och tänker inte ersätta dem, hjärtan och stjärnor ska för alltid vara min personliga symbol för advent och jul, ska återvinna julglädjen igen!
Är trött, så trött att det räckte att se syrrans namn på displayen att jag började storgråta. Sedan tjöt jag väl i tjugo minuter, stackaren, blev väl orolig. Grät för att jag känner mig ensam i snön, i hustömningen, för att jag får hjälp av en vän i hustömningen, för att hemmet inte blir ett hem, för att mitt viktiga papper är borta i flytten, för sms jag fick, och inte fick, för att jag skällde ut min student som behagade komma två timmar för sent till jobbet (utan snöstorm att skylla på), eftersom jag aldrig skäller ut folk, men redan testat varianten, allvarligt samtal för några dagar sedan, för att jag är orolig för hur allt ska gå och lösa sig. Å andra sidan slapp <3 alla tårarna idag, för hade liksom gråtit klart för en stund när han ringde för sista gången.
Det är alltid tio gånger värre att flytta än man tänkt sig, sa en klok syster - och jag inser att dessutom försöka krympa sitt hem samtidigt gör det inte lättare.
Tårar, jo, när jag blev påmind om att jag idag missar dotterns dansuppvisning, på sms när jag går från jobbet. "xxx undrar om du kommer på dansuppvisningen" Har försökt säga att det inte kommer att gå. Kan inte göra något att jag jobbar varannan helg, kan inte ta ledigt halva arbetspasset, finns inte folk som täcker sånt. Vad gör man? Vad gör man! Gråter, över sms, när alla egentligen vet att jag jobbar när jag inte har barnen boende hos mig.
Snöstorm! Saknar ikväll den varma famnen att somna i. Ett sockrat samtal, där bara snälla saker om mig sades, får ersätta detta.
Första advent i morgon - julångesten har startat, tänker övervinna den. Har för flera år sedan slängt alla stakar som fanns i fönstren förr - och tänker inte ersätta dem, hjärtan och stjärnor ska för alltid vara min personliga symbol för advent och jul, ska återvinna julglädjen igen!
onsdag 24 november 2010
En rosa almanacka, allt jag behöver!
Utan almanacka, var är den? Letat överallt, frågat om jag lagt den någonstans? Har totalt tappat kontrollen. Däremot har jag koll på att det är par dagar kvar till lön, att det är första advent i helgen, vilket ser ut att bli en gardinlös variant. Jag vet var i röran mina andra pilgrimörhängen ligger, jag vet när jag går upp i mörkret precis det står saker i vägen, men jag vet inte var almanackan är!
Hade lovat mig själv att rycka tag i det här med julandet i år. Förra året - fanns det inte ens en gran hos oss. Det enda jag har koll på är att 10.00 på julafon ska barnen bli hämtade av sin pappa, och jag har en god stund på mig innan jag ska åka och jobba! Men hoppas de där guldögonen är hos mig den stunden. Jobbar gärna - inte ens ha barnen på jul, då finns det liksom ingen mening.
Hade lovat mig själv att rycka tag i det här med julandet i år. Förra året - fanns det inte ens en gran hos oss. Det enda jag har koll på är att 10.00 på julafon ska barnen bli hämtade av sin pappa, och jag har en god stund på mig innan jag ska åka och jobba! Men hoppas de där guldögonen är hos mig den stunden. Jobbar gärna - inte ens ha barnen på jul, då finns det liksom ingen mening.
måndag 22 november 2010
Då stundar pysslandets månad, och nu efterlyses den pysslande mamman.
En gång fanns det en ganska snäll och pysslig mamma. Som pysslade, fixade och trixade. Bakade, klippte och klistrade, hängde ljusslingor och tände ljus, och ständigt försökte skapa stämning. Det fanns en tid, då det under vintern alltid fanns ett levande ljus på bordet till frukost. Visserligen så i all ärlighet, ströks också dukarna sekunderna innan de kom på borden, och dammsugaren stod alltid framme, och skapade ostämning. Jag vet bara inte var hon tog vägen? Om hon numera ens försöker samla skaran av barn kring något, så suckar barnen och säger, det där har vi redan gjort. Jag vet snart inte vad min roll tagit vägen, arg, rytande, trött och evigt arbetande, men aldrig glatt nynnande och pysslande.
Idag kom tårarna, när jag såg barnen promenera till skolan, sida vid sida, ryggarna, en grön och en rosa försvann runt hörnet, det dröjer en vecka innan jag ser dem igen. Men vilken vecka blir det då? Ska jag fortsätta tömma huset, ska jag ännu en vecka saxa mellan att komma i ordning hemma, mellan att plocka strödda saker, laga snabbmat, handla, skjutsa, greja med bilen, göra läxor, påminna mig själv, påminna barn, leta efter försvunna saker...eller kan jag komma på någon mysigt, pyssligt och trevligt, som jag hinner göra med barnen och som de vill göra med mig - någonting de kan minnas när de blir stora? Pysslandets månad, har för mig blivit ännu en pusslande månad. Den snälla mamman efterlyses nu, hon behövs, dead or alive!
Idag kom tårarna, när jag såg barnen promenera till skolan, sida vid sida, ryggarna, en grön och en rosa försvann runt hörnet, det dröjer en vecka innan jag ser dem igen. Men vilken vecka blir det då? Ska jag fortsätta tömma huset, ska jag ännu en vecka saxa mellan att komma i ordning hemma, mellan att plocka strödda saker, laga snabbmat, handla, skjutsa, greja med bilen, göra läxor, påminna mig själv, påminna barn, leta efter försvunna saker...eller kan jag komma på någon mysigt, pyssligt och trevligt, som jag hinner göra med barnen och som de vill göra med mig - någonting de kan minnas när de blir stora? Pysslandets månad, har för mig blivit ännu en pusslande månad. Den snälla mamman efterlyses nu, hon behövs, dead or alive!
söndag 21 november 2010
Vinkar tillbaka
Tar fram penslarna igen, kanske blir det mindre plats för orden ett tag, eller så kommer bilderna sortera orden. En nya resa har startat, och den är kanske inte lång, bara går långsamt i en fart som vi glömt bort när snabbtågen ständigt går snabbare. På perrongen står vännerna och vinkar, kommer tillbaka, det är bara något som måste föras bort, begravas, och försvinna, och det ska inte finnas en minnessten här. Gravars ständiga dåliga samvete när de är för nära.
Har ännu inte tagit hand om mammas grav, inget ljus vid allahelgona. I gyttret av hårt arbete har vi inte hunnit med. Det finns sorgerligare platser att besöka än gravar, det är gravar som ingen hinner med. Men gravar som man ständigt hinner med, tar tiden från varandet i nuet, de perfekt skötta gravarna skrämmer, för vems skull är de så perfekta?
Min mor, oavsett hur väl jag sköter eller inte sköter hennes grav, besöker mig i mina tankar varje dag, jag ömsom bannar henne över att hon hade mage att lämna mig och mina barn så tidigt, men ömsom förstår henne och att det var nödvändigt. Kärleken till henne finns med mig, och den är lätt att bära. Den tar jag med mig på resan, kärleken till barnen, vännerna och de som älskar likaså.
Har ännu inte tagit hand om mammas grav, inget ljus vid allahelgona. I gyttret av hårt arbete har vi inte hunnit med. Det finns sorgerligare platser att besöka än gravar, det är gravar som ingen hinner med. Men gravar som man ständigt hinner med, tar tiden från varandet i nuet, de perfekt skötta gravarna skrämmer, för vems skull är de så perfekta?
Min mor, oavsett hur väl jag sköter eller inte sköter hennes grav, besöker mig i mina tankar varje dag, jag ömsom bannar henne över att hon hade mage att lämna mig och mina barn så tidigt, men ömsom förstår henne och att det var nödvändigt. Kärleken till henne finns med mig, och den är lätt att bära. Den tar jag med mig på resan, kärleken till barnen, vännerna och de som älskar likaså.
fredag 19 november 2010
Ingen själ på rea
Vandra runt i rummen. Gå för en ny trappa, men glänta på gamla dörrar, med trygga och bestämda steg klivit in i nya rum och gamla rum.
Det är skönt att se och acceptera att den personen man blir inte bara kan rusa iväg, allt det nya måste samsas med allt det gamla. Det gamla har en fin plats i det nya. I glädjen, i kärleken, allt det nya trängs med det gamla. Förändringar måste ske, och ska ske, med oss människor i livet. Somliga är bra, blir väldigt glad, och mycket stolt när tonåringen säger ord som "jag vill bli som du" även om det i nästa stund inte alls är någon perfekt person man är i samma ögon, någon idyll lever vi inte i, men vi pratar, med varandra, när vi vill. För vad blir samtalen värda om bara en vill?
Kanske är det så, att det lite kantstötta har sin plats, och inte ens nära felfritt glättiga är förebilden. Vems förebild vill du vara?
Minns hur jag chockat såg på en gång en vuxen kvinna fullständigt förlorade mark, när hennes far hastigt avled. Vuxen, med ett helt eget självständigt liv, undrar om det var första gången i hennes liv, som inte allt var som hon ville. Jag hade då, en fullständig avsaknad av empati. Då var mitt liv fullt av vardag, hade slutligen beslutat mig för att jag inte hade möjlighet att konkurrera i mitt gamla yrke, och samtidigt tillgodose min långsamt borttynande mors behov, min små barn, varav det ena med s.k "särskilda behov" min lust att prestera och konkurrera, fick kliva åt sidan. Vårdandet gav nya möjligheter, nya chanser, och nya dörrar, och korridoren är lång, har ännu inte hunnit kika in i många rum. Att se en vuxen kvinnas panik, väckte ingen sympati då, snarare en stor irritation, det var lätt att vilja vråla "skärp dig!" men jag insåg att hon stängt många perfekta dörrar. Aldrig gläntat, aldrig klivit in i sina rum. Idag känner jag sympati, men hoppas att hon fick en möjlighet att se sig omkring. Att se de slitna stolarna samsas med det nya bordet, att se de gamla redskapen få en plats i det nya, att känna värmen från glöden, utan att det brinner. Det ger kraft, det gör oss, till de människor vi är idag, formade av det gamla, men villiga att möta det nya. Möta det nya, utan att ha med sig det gamla - kan bara sluta på ett sätt. Inga själar ska säljas!
Det är skönt att se och acceptera att den personen man blir inte bara kan rusa iväg, allt det nya måste samsas med allt det gamla. Det gamla har en fin plats i det nya. I glädjen, i kärleken, allt det nya trängs med det gamla. Förändringar måste ske, och ska ske, med oss människor i livet. Somliga är bra, blir väldigt glad, och mycket stolt när tonåringen säger ord som "jag vill bli som du" även om det i nästa stund inte alls är någon perfekt person man är i samma ögon, någon idyll lever vi inte i, men vi pratar, med varandra, när vi vill. För vad blir samtalen värda om bara en vill?
Kanske är det så, att det lite kantstötta har sin plats, och inte ens nära felfritt glättiga är förebilden. Vems förebild vill du vara?
Minns hur jag chockat såg på en gång en vuxen kvinna fullständigt förlorade mark, när hennes far hastigt avled. Vuxen, med ett helt eget självständigt liv, undrar om det var första gången i hennes liv, som inte allt var som hon ville. Jag hade då, en fullständig avsaknad av empati. Då var mitt liv fullt av vardag, hade slutligen beslutat mig för att jag inte hade möjlighet att konkurrera i mitt gamla yrke, och samtidigt tillgodose min långsamt borttynande mors behov, min små barn, varav det ena med s.k "särskilda behov" min lust att prestera och konkurrera, fick kliva åt sidan. Vårdandet gav nya möjligheter, nya chanser, och nya dörrar, och korridoren är lång, har ännu inte hunnit kika in i många rum. Att se en vuxen kvinnas panik, väckte ingen sympati då, snarare en stor irritation, det var lätt att vilja vråla "skärp dig!" men jag insåg att hon stängt många perfekta dörrar. Aldrig gläntat, aldrig klivit in i sina rum. Idag känner jag sympati, men hoppas att hon fick en möjlighet att se sig omkring. Att se de slitna stolarna samsas med det nya bordet, att se de gamla redskapen få en plats i det nya, att känna värmen från glöden, utan att det brinner. Det ger kraft, det gör oss, till de människor vi är idag, formade av det gamla, men villiga att möta det nya. Möta det nya, utan att ha med sig det gamla - kan bara sluta på ett sätt. Inga själar ska säljas!
söndag 14 november 2010
Söndagsmys är en dröm
Hur många planer, hur många drömmar kan en människa förlora, utan att förlora hoppet? Tills den gåtan är löst, undvik planerna. Blir orolig av dem.
Förlamande trötthet, men i morgon ska jag åter vara en närvarande mamma, hade inte varit något rolig dokusopa det här.
Allt för många planer i livet har hamnat rakt över stupet. Glädjs åt involveras i planer, men har lärt mig, att inte insupas i dem, en plan är inget att lita på. Att hoppa över planerna, blir en livlina - fokus är istället att orka! Lite till! Ibland så mycket att man nästan spyr. Alltid på söndagar, den ena veckan för att jag vänt mig ut och in och försökt fixa allt med barn, jobb, hem, själv. Söndagen är avskedets dag, barnens väskor ska packas, de möter den nya veckan i sin andra familj, dagen därpå. Nästa vecka, för att jag när jag redan vid start var så trött, och ändå tvingats bita ihop och klara att jobba sex dagar. Det är ingen plan, att känna det där söndagsmyset som människor pratar om, men, möjligen en dröm - så än finns hoppet.
Förlamande trötthet, men i morgon ska jag åter vara en närvarande mamma, hade inte varit något rolig dokusopa det här.
Allt för många planer i livet har hamnat rakt över stupet. Glädjs åt involveras i planer, men har lärt mig, att inte insupas i dem, en plan är inget att lita på. Att hoppa över planerna, blir en livlina - fokus är istället att orka! Lite till! Ibland så mycket att man nästan spyr. Alltid på söndagar, den ena veckan för att jag vänt mig ut och in och försökt fixa allt med barn, jobb, hem, själv. Söndagen är avskedets dag, barnens väskor ska packas, de möter den nya veckan i sin andra familj, dagen därpå. Nästa vecka, för att jag när jag redan vid start var så trött, och ändå tvingats bita ihop och klara att jobba sex dagar. Det är ingen plan, att känna det där söndagsmyset som människor pratar om, men, möjligen en dröm - så än finns hoppet.
onsdag 10 november 2010
Kliver över några måsten
Det finns stunder, då det är dags att bara tillåta sig vara. Efter en kväll med boktyckarna så känns det både sunt och vettigt att göra så. Att faktiskt ta, inte ett, utan flera kliv över saker och kryssa sig fram genom hallen, bland alla saker, lådor, påsar som egentligen skulle tituleras som måsten. Måste inte alls ikväll. Måste vila, tänker vila. Helgens arbete börjar i morgon, något som de utanför vården inte riktigt ser. Men fyra pass på raken som går över helgen, blir en helgtur.
Älskar arbetet på vårdavdelningen så mycket, men situationen att få hem mina älskade barn, när jag är som tröttast, efter en sexdagars arbetsvecka, att ständigt söka barnvakt för att jobba mina kvällar sliter hårt på mig. Jag har svårt att få tid över för den som kallar mig söta namn och som ger mig energi. Ibland känns det som om åldrandet sker ryckvis, månad för månad. Så nu tar ett par till stora kliv över några måsten, och gör en dykning ner i den mjuka sängen och önskar mig lugna och trygga drömmar.
Älskar arbetet på vårdavdelningen så mycket, men situationen att få hem mina älskade barn, när jag är som tröttast, efter en sexdagars arbetsvecka, att ständigt söka barnvakt för att jobba mina kvällar sliter hårt på mig. Jag har svårt att få tid över för den som kallar mig söta namn och som ger mig energi. Ibland känns det som om åldrandet sker ryckvis, månad för månad. Så nu tar ett par till stora kliv över några måsten, och gör en dykning ner i den mjuka sängen och önskar mig lugna och trygga drömmar.
tisdag 9 november 2010
Kärlek gånger flera
Det råder ingen tvekan om att stressen inför snöovädret blev många procent mindre idag än tidigare. Att känna glädje över alla lysande fönster räcker åtminstånde just nu som en god ersättning för månen och stjärnorna. Innanför varje fönster finns en människa, en människas hem, deras trygghet och allt, deras familj, eller deras ensamhet. Men deras! Det privata! En tankte som inte kunnat släppa taget om mig sedan tonårens taffliga försök till analys av livet, bättre än så blev det inte. Fascineras än av alla fönster mörka kvällar.
Det gick dåligt för mitt ex idag i snöovädret, och direkt när jag fick veta ringde jag. Även om jag är trött på den ständiga energitjuven som finns i en dåligt genomförd skilsmässa, går tiden, och vi med dem, vidare. Det är väl inte konstigt att jag blir orolig och ringer och vill veta hur det gått med honom när jag får veta att bilen är kvaddad i snöoväder. Ändå gick jag känslan av att ha gjort fel.
Det spelar liksom ingen riktig roll när det gäller, att bry sig, det finns i hjärtat. Står ut med att jag bryr mig om människor, och kräver inget tillbaka. Men problemet är när energi slukas och försvinner i ett stort svart hål. Problem är när jag möter tomma ögon, stängda av sorg och tar åt mig av detta. Därför ska energitjuvarna ut ur livet. Jag ska ställa piasavakvasten innanför min ytterdörr, och ska jaga dem ner för trapporna. För kom till mig med kärlek, omsorg eller åtminstånde öppet hjärta, då möter du mig, annars möter jag dig i dörren med kvasten.
Tillbringade kvällen med kärleken - en stund, vi (okej, ska väl inte överdriva - han) bytte däcken på sin bil, och jag fick åtminstånde glädjen att hjälpa till med forsla dit dem. En stillsam kopp te i soffan, och sedan hem till mina tre kattgossar. Det är kärlek det, däckbyte, te, mys en stund, och när man nästan somnar i soffan, ge sig ut i snöovädret för att komma hem till tre kärlekskranka gossar.
Det gick dåligt för mitt ex idag i snöovädret, och direkt när jag fick veta ringde jag. Även om jag är trött på den ständiga energitjuven som finns i en dåligt genomförd skilsmässa, går tiden, och vi med dem, vidare. Det är väl inte konstigt att jag blir orolig och ringer och vill veta hur det gått med honom när jag får veta att bilen är kvaddad i snöoväder. Ändå gick jag känslan av att ha gjort fel.
Det spelar liksom ingen riktig roll när det gäller, att bry sig, det finns i hjärtat. Står ut med att jag bryr mig om människor, och kräver inget tillbaka. Men problemet är när energi slukas och försvinner i ett stort svart hål. Problem är när jag möter tomma ögon, stängda av sorg och tar åt mig av detta. Därför ska energitjuvarna ut ur livet. Jag ska ställa piasavakvasten innanför min ytterdörr, och ska jaga dem ner för trapporna. För kom till mig med kärlek, omsorg eller åtminstånde öppet hjärta, då möter du mig, annars möter jag dig i dörren med kvasten.
Tillbringade kvällen med kärleken - en stund, vi (okej, ska väl inte överdriva - han) bytte däcken på sin bil, och jag fick åtminstånde glädjen att hjälpa till med forsla dit dem. En stillsam kopp te i soffan, och sedan hem till mina tre kattgossar. Det är kärlek det, däckbyte, te, mys en stund, och när man nästan somnar i soffan, ge sig ut i snöovädret för att komma hem till tre kärlekskranka gossar.
måndag 8 november 2010
Ingen dörr att glänta på
Första dagen ensam i lägenheten. Fått gjort en hel del, men ändå! Så långt kvar, så otroligt mycket kvar. Har inte bestämt mig var jag ska sova. Längtar lite efter en egen plats, min bäddsoffa kommer om en vecka, och just nu är jag skeptisk. Har upptäckt. Det finns ingen dörr till vardagsrummet. Jag gillar dörrar!
Dörrar kan man stänga in sig bakom, och då får man vara ifred i allafall i de bästa av världar, i synnerhet större chanser om man gett barnen mat, stänger av telefonen och har svarat på tjugo frågor med bestämd röst.
Man kan glänta lite på dörren, och på så vis visa för omvärlden att man finns här, är inte helt tillgänglig men ändå i närheten, och innanför en dörr på glänt är man alltid beredd att ta emot goda nyheter och överraskningar.
En vidöppen dörr, det ställer höga krav. Ständigt närvarande, aldrig privat. Mitt lilla dilemma är att jag inte heller har någon dörr till köket, som annars är en bra plats att dra sig undan på. Är bara barnen mätta, så håller de sig borta därifrån, det finns nämligen alltid en risk att man som barn får en soppåse i handen, eller uppmanas att tömma diskmaskinen eller duka bordet, eller skära grönsaker under andra tidpunkter. Vilket å andra sidan kanske kan bli mitt lilla knep när jag sitter där i köket på min rosa stolsdyna och försöker vara en stund.
Vi ska nog komma på något, på något vis ska jag hitta hem i detta. Barnen har fått dörrar att stänga om sig, och glänta på, och det är det viktigaste. Pojkvännen som stöttat i valet av bostad har sagt att jag kan bo hos honom veckan jag inte har barnen, för att få ha ett sovrum, och en säng, men det blir lite märkligt, för just den veckan behöver jag ju inte ha så många dörrar, utan 103 kvadrat är stora och tomma. En sådan vecka började i dag! Det är konstigt att vara själv här och två hundra meter bort är barnen i sitt andra hem!
Dörrar kan man stänga in sig bakom, och då får man vara ifred i allafall i de bästa av världar, i synnerhet större chanser om man gett barnen mat, stänger av telefonen och har svarat på tjugo frågor med bestämd röst.
Man kan glänta lite på dörren, och på så vis visa för omvärlden att man finns här, är inte helt tillgänglig men ändå i närheten, och innanför en dörr på glänt är man alltid beredd att ta emot goda nyheter och överraskningar.
En vidöppen dörr, det ställer höga krav. Ständigt närvarande, aldrig privat. Mitt lilla dilemma är att jag inte heller har någon dörr till köket, som annars är en bra plats att dra sig undan på. Är bara barnen mätta, så håller de sig borta därifrån, det finns nämligen alltid en risk att man som barn får en soppåse i handen, eller uppmanas att tömma diskmaskinen eller duka bordet, eller skära grönsaker under andra tidpunkter. Vilket å andra sidan kanske kan bli mitt lilla knep när jag sitter där i köket på min rosa stolsdyna och försöker vara en stund.
Vi ska nog komma på något, på något vis ska jag hitta hem i detta. Barnen har fått dörrar att stänga om sig, och glänta på, och det är det viktigaste. Pojkvännen som stöttat i valet av bostad har sagt att jag kan bo hos honom veckan jag inte har barnen, för att få ha ett sovrum, och en säng, men det blir lite märkligt, för just den veckan behöver jag ju inte ha så många dörrar, utan 103 kvadrat är stora och tomma. En sådan vecka började i dag! Det är konstigt att vara själv här och två hundra meter bort är barnen i sitt andra hem!
lördag 6 november 2010
Ett litet steg för människa men ett stort steg för mig
Idag, var D dagen för mig. Ett morgonpiggt tappert gäng med bärare slöt upp. Jag om mina tre barn förflyttades från det som kan tänkas vara landsbygdens lugn till stadens stressande brus. Själv ser jag detta som en äkta down shifting. Aldrig mer ångest över att något ska gå sönder, att trädgården fullständigt lever ett vilt och otuktat liv. Den ständiga oron över kring väderprognoser om det åter ska falla snö.
Jag har fått tag på en bostad i stan, där jag tror att barnen kan få det bra. En viss oro känner jag, då jag måste avstå från en egen liten vrå, men tänker att jag får lära mig nya sätt att hantera när jag översvämmas i vardagen. Jag är ändå stolt och glad över att de ska få egna dörrar att kunna stänga in sig bakom för att få sortera sina intryck i vardagen. Min förra blog var det en som kommenterade mig när jag förtvivlat insåg att en bostad där alla fick ett eget rum var ouppnåligt, att så ser det ut för ensamstående och annat kan man inte räkna med. Det gör jag inte längre, acceptans, och alla kbt-terapeuter i världen skulle vara stolta över mig. Jag är glad och stolt över att äntligen komma till stan igen. Slitet är inte slut, mycket är kvar i huset, och det är visst mitt jobb.
Det har dykt upp frågor om jag inte ska bli sambo. Svaret är nej. Gick just på ikea och fick köpa rosa till köket, när jag tvekar säger min kloka dotter, "Mamma, du får bestämma själv, helt själv (!), ingen säger nej till rosa!"
Faktum är att hela min vardag är så styrd av att få den att gå runt, att orka jobba, få ihop räkningarna, vara mamma att jag behöver få lov att bestämma färger på tyger - helt själv! Sedan fick jag lära mig att man inte säger pojkvän, när man är i min ålder, blev rättad "särbo" - men sorry, det fixar jag inte, ett löjligt uttryck. Pojkvän, det gillar jag, och det kan man ha även i min ålder. Då är facebook bättre, "har en relation". Jag har en relation, och jag är glad över, som gör mig glad, och som jag ständigt längtar efter. Som barnen tycker om, och som de ständigt frågar efter när de kommer hem till mig. Men man måste inte bo ihop!
Jag har fått tag på en bostad i stan, där jag tror att barnen kan få det bra. En viss oro känner jag, då jag måste avstå från en egen liten vrå, men tänker att jag får lära mig nya sätt att hantera när jag översvämmas i vardagen. Jag är ändå stolt och glad över att de ska få egna dörrar att kunna stänga in sig bakom för att få sortera sina intryck i vardagen. Min förra blog var det en som kommenterade mig när jag förtvivlat insåg att en bostad där alla fick ett eget rum var ouppnåligt, att så ser det ut för ensamstående och annat kan man inte räkna med. Det gör jag inte längre, acceptans, och alla kbt-terapeuter i världen skulle vara stolta över mig. Jag är glad och stolt över att äntligen komma till stan igen. Slitet är inte slut, mycket är kvar i huset, och det är visst mitt jobb.
Det har dykt upp frågor om jag inte ska bli sambo. Svaret är nej. Gick just på ikea och fick köpa rosa till köket, när jag tvekar säger min kloka dotter, "Mamma, du får bestämma själv, helt själv (!), ingen säger nej till rosa!"
Faktum är att hela min vardag är så styrd av att få den att gå runt, att orka jobba, få ihop räkningarna, vara mamma att jag behöver få lov att bestämma färger på tyger - helt själv! Sedan fick jag lära mig att man inte säger pojkvän, när man är i min ålder, blev rättad "särbo" - men sorry, det fixar jag inte, ett löjligt uttryck. Pojkvän, det gillar jag, och det kan man ha även i min ålder. Då är facebook bättre, "har en relation". Jag har en relation, och jag är glad över, som gör mig glad, och som jag ständigt längtar efter. Som barnen tycker om, och som de ständigt frågar efter när de kommer hem till mig. Men man måste inte bo ihop!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)