Ni bara ger och ger!

Idag, lämnades nycklarna.
Videon är enorm, den är till er, mina vänner!
Min vänner är enorma. Ska jag riskera att glömma någon fantastisk person och helt enkelt namnge den två händer fulla skara som slitit med mig, stöttat mig, hållit om mig, torkat tårarna, alla timmar mina vänner lagt ner för att jag ska komma vidare, nej, törs inte namnge! Ni vet vilka ni är. Det mest otroliga, är att ni bara fortsätter vara underbara. När nycklarna lämnats, då ringer en och erbjuder mig låna deras ena bil!
Som ni vet är inte hela min kamp över, min mor övervakar mig i sin himmel för att jag och barnen ska få det som tillhör oss.
- Vi får se mamma, om det någonsin blir vårt igen, men jag lovar att jag kämpar!

Allt gott kommer i tre - dagar kvar nu!

Lätt att glömma, när jag kör hem i lånad bil från jobbet, och det enda min kropp vill är att sova. Lägger mig direkt, somnar, blir väckt av telefonen efter en timme från en älskad syster som är ute i huset och städar och undrar var jag är. Försöker famla mig upp, men det går inte! Kroppen klarar inte vakna, måste sova mer. Uppgivet tillbaka i sängen, två till timmars sömn och jag kan ta mig upp och äta en smörgås. Lätt att glömma att det kanske inte varit bortslösade år. Kanske är dessa två års livserfarenhet just guld värda. Har inte lärt mig att människan inte bara är god, men att det finns massor med goda människor omkring mig. Många hundratals timmar har mina vänner hjälpt mig att kunna genomföra husförsäljning, arbetsinsatser som varit enorma. Deras enda motkrav har varit att jag ska orka få tillbaka det som tillhör mig och mina barn. Jag har tacksamt tagit emot deras kärlek och arbetsinsats, och många gånger fått stilla deras kärleksfulla ilska med mitt lugn. Många hundratals timmar senare - måste jag inse att det är precis just nu som ska vara den bästa tiden, den kommer inte sedan. Det är lätt att glömma, när man är trött, när jag inte längre vet om jag kommer få tillbaka min gamla bil, och när jag ständigt lever för få ihop dagen, till räkningar, till studielånen och drömmer om att få lov att göra en liten tur med barnen någon gång. Är väldigt nära att inte orka, stubinen är väldigt kort mot alla, och helt otroligt kärlekskrank - men just nu gäller bara att bli klar med huset ett par dagar till. Kan inte slösa bort mer tid av mina gyllene år!

Har betalat!

God Jul!
Firade igår kväll en lugn och trevlig jul med mina kära. Lite mat, lite lek, och senare lite paket.
Nu har vi en vecka kvar på året, och sedan ett dygn tillbaka är det denna låt som ekat i mitt huvud! EN enda ynka vecka. Det enda jag hoppas är att det finns lite energi kvar. Nu går jag på jobb igen, fyra dagar framöver :-)

Jag lever!

Det har varit ett prövningens år - på något vis, än mer än året dessförinnan, då det enda målet var att inte falla för långt ner groparna. Nu har det hela gått ut på få ordning och försöka skapa en framtid.

Året som snart tar slut har lärt mig massor om mig själv, och ännu mer om andra människor.
Jag har lärt mig att det funnits vänner bland de som jag trott var mina kompisar, och kompisar bland de jag trott var mina vänner. När jag prövas, och prövas och ständigt söker meningen i detta, så prövas mina vänner.

Idag är jag oändligt tacksam att jag och en av mina vänner som satt på passagerarplats, lever, att vi har hela kroppar, att vi kunde ta oss ur bilen och att vi hade möjlighet att uppleva känslan av att faktiskt frysa så vi tappade känseln i väntan på bärgare. Vi var hundradelar från iva, hundradelar från få kropparna fastklämda, och på något märkligt sätt, helt oförklarligt fick vi inte ens splitterskador, vi slapplämna våra kött.

Jag hade börjat ana att en mening detta år var att lära mig att be om hjälp, utan att drabbas av hjärtklappning, svettning och känsla av att blodet forsar ner i tårna. Det har delvis gått, men jag försöker, prövar och fumlar. Men krusar, det gör jag inte. Samtidigt, har jag lärt mig, behöver inte heller alltid hjälpa, och det är också befriande att se. Min stöd till andra, kommer att finnas där, lika genuin, lika fylld av glädje och kärlek, men den är banne mig inte någon slit-och-slängvara!

Trött och fortfarande då och då, både skakig och skärrad, vill jag bara säga att jag älskar mina barn, min syster, hennes make, barn, mina vänner och han där ute, som jag helst hade velat ha hos mig i natt, men som övernattar i lastbilen i natt!

Klassisk djupgång i ungdomen

Det blir två luckor idag, dagens lucka Ultravox. En klassiker, och lördagens lucka kommer här, en annan klassiker.



Är det inte underbara så säg?

Frihet

Det är med stora suckar och tunga steg jag för en oräknerlig gång i ordningen ger mig ut till huset för att försöka avsluta.

Bara tanken på att hamna i denna del av livet igen kommer avhålla mig från mycket, får bara kämpa för att det inte avhåller från att våga leva.

Är trött, väldigt trött, har svårt att känna både närvaro och glädje. Samtidigt som min avundsjuka mot alla som får några dagar över jul att idka gemenskap och vila är enorm. Tredje året som jag jobbar dessa dagar alla ser fram emot. Men, ledig nyårsaftonskväll. Den viktigaste av alla. Åh, längtar efter 2011. Ibland nästan så mycket jag måste påminna mig om att lönen kommer vara lika svår att få att räcka, att det inte blir fler lediga helger och kvällar, och lika tidiga morgonar, allt i livet förändras inte, men ett stort mått av frihet, när min husägarfas är avslutad.

Har jag sagt det där någon gång förut, det känns bekant?

Ibland undrar jag om det faktiskt bara är jag som tröttnar på att höra samma saker hela tiden.
Nå, har faktiskt en och annan vän som nog tröttnat på att höra mig titt som tätt lika förvånat säga samma saker hela tiden också.
Det finns fraser som snart får hårstråna att krulla sig på armarna när de liksom ljuder ut ur min mun. Bekymmret just nu är nog att det varit samma läge på mitt arbete också, de senaste veckorna. Tror att repeatknappen är intryckt! Jag behöver höra något nytt, höra min röst säga något nytt. Det vore inte så dumt att höra något riktigt snällt till och med, eller kanske halvsnällt, vid närmare eftertanke så räcker det men ännu mindre. Det skulle nog funka att till och med komma undan med en ytlig kommentar om utseendet, öken och törst.
Nog kan jag stå ut med att jag är en skitmamma här hemma, och en skitsjuksköterska också, så länge det inte kommer från chefen, för den dagen det gör det, får jag väl tömma skåpet.

Vardag 31 dagar

Grådisig, en mjöklig hinna. Glasögon immar igen den kalla dagarna i skiftet mellan kallt och varmt. Vardag, vardag, vardag....ibland, sju dagar vardagar, 31 dagar vardag på månaden. Då gäller det att försöka fånga några ögonblick. Ibland passerar det säkert ögonblick, men jag har tryckt ner huvudet i tvätthögen, diskmaskinen eller ett vardagsgräl med barnen eller när de inte är hos mig, en journal eller i ett medicinskåp.

James Blunt - You're Beautiful (Live at the BBC)

Livets latjolajbanlåda

Något måste ändras, det räcker inte att flytta till stan. Det är lite som i Brasses lek med Magnus och Eva i Fem myror, allt verkar passa in helt, men något är ändå fel. Det kan i princip vara vad som helst.



Eller, är det så, att inget ska bort, det ska bara till?

Spiral av saknad

Min kärlek är lika stor som Jöback är vacker.
Avslutade dagen igår med samtal till den som i vild panik efter att ha köpt en storlek större jeans, stack till gymet efter jobbet. Längtar, eviga längtan.
Det är just så livet kom att bli, saknar alltid någon, barnen, kärleken, en evig spiral av saknad. Men mitt i den saknaden, fylld. De jag saknar, finns kvar, bara inte alltid hos mig. Det är en annan saknad än den som bet i mig när jag fick fram två lådor med foton från förrådsflytten, mamma, pappa, jag, min syster. Somliga foton där munnen ler, men ögonen är ledsna, jag vet faktiskt inte riktigt hur vi kom genom julen pappa bestämde sig att lämna oss. Men vi kom genom. Har i mitt hjärta förlåtit honom, vi fick många fina stunder när åren gick, han är en person vars närvaro ständigt saknas, även om jag på något sätt är tacksam över att han slipper. Bilderna på min mamma, i min ålder - så otroligt vacker, men också spröd och tärd av hennes kamp för oss. Hade velat ha henne här, men tacksam att hon slipper.
Tänker verkligen försöka ta en annan väg, även om jag först nu förstår hur det var för henne.

Tippar en överlastad skottkärra

Viktiga beslut är inte alltid lätta att ta. Men det går ju inte att för evigt skjuta dem framför sig som i en överlastad skottkärra på ett hjul över ojämna stigar. Det är väl därför nedräkningen känns så viktig, kärran ska tippas, min del av lasset blev både ojämt och alldeles för stort. Stegen över markerna blir lättare att gå även för mig.
12 december, och delar av lasset är tippat. Det finns så mycket svårt och jobbigt längre fram, men här och nu också nya och härliga saker. Planerar vårt nya julfirande, visserligen som en tjuvstart eftersom barnen ska till sin pappas familj på julafton, och jag till jobbet. Men vi ska ha en ny jul, den 23 december. Barnen, jag och han som hjärtat slår extra för. Syster och hennes barn, fast lilltjejen är skrämd bara av namnet på min kärlek. Välkommen en ny jul, och välkommen det nya i mitt liv.

Love!

Dagens lucka, 20 dagar kvar av 2010.

Det frågas mycket om min flytt och valet kring att leva i tvåsamhet men i egen bostad, och svaret jag är privat. Respekt! Det finns alltid djupare orsaker till de val man gör. Var och en måste själva värdera vad kärlek är och innehåller.

Energideklarationen missade energitjuvarna

21 dagar kvar, sedan är allt nytt! 2011 - året då jag lever utan banklån och utan definitivt utan ansvar över ett "gemensamt" hus. Det är energideklarerat och klart, de säger att det är ett energisnålt hus, men det fanns visst energiförluster som inte står med på listan. Ett bra isolerat hus med ett stabilt tak, men med vidöppna fönster, där energitjuvarna kunnat hoppa ut och in bäst de velat, och dessa tjuvar stoppar inget larm till securitas. Ändå, kunde jag bli så instängd där!

9:e december är ingen vanlig dag!

Det är min älskade systers dag idag, hon fyller år! Lite min med, lyckat att få en lillasyster på sin namnsdag, som barn fanns det två tårtor denna dag. Alltid en liten present till mig också.
Min syster är den familj jag har förutom mina barn, och kan nästan inte tänka hur livet vore utan henne och hennes familj. Det är en kärlek som bara växer! Hon tror alltid på mig, men förstår också, när jag inte längre tror. Hennes år som ensamstående är en kunskapskälla för mig! Hoppas vi får bli mycket äldre än våra föräldrar och var sin servicelägenhet dörr i dörr! Där kan vi sitta och prata om livet och fortsätta dela på klokheter och tyckande.
Dagens lucka är en energigivare, som jag kommit att älska - till min syster och till mig :-)

Snöstorm

Inser igen att världen inte är så där bamsegullig och solidarisk som 70-talets uppfostran gjorde gällande. Åtminstånde två av mina egna barn, är den totala motsatsen. Kaxighet som är skärande, jobbig och tuff att hantera. Skön. De kommer att klara sig. Det är snällingarna som får ta smällarna och som andra lurar. Är man då bamsefostrad, då tror man att den elaka vargen faktiskt bli snäll om man bara är snäll och visar omtanke och värme och bjuder in i gemenskap. Önskar ibland att det funnits andra serietidningar i mitt hem som faktiskt mer korrekt beskrev ilska och hur människor kan vara mot varandra, och hur smällarna viner och en ny tornado kan komma från ingenstans totalt oväntat när man trodde att snöstormen var över.
En dag närmare mot det nya.

Crazy-lucka.

Det värsta med misstagen är att det först efteråt som man vet vad som var ett misstag och vad som helt enkelt var lyckat. Inte konstigt att beslutångest är en svårhanterad form av ångest. De finns de som helt enkelt bara går på "magkänslan" hela tiden, det är säkert sådan personer med perfekta magar som sköter sig som en klocka 20 minuter efter varje måltid.
Misstag utvärderas, vänds ut och in och analyseras. Men de där lyckade besluten, de blir sällan varken vända eller vridna på, bara ett lugnt välbefinnande. Då är det väldigt svårt att utvärdera, vad var det som gjorde att det just detta var ett lyckat beslut?

Lucköppning

Då var det bara 26 dagar kvar!

Dagens lucka innehåller Ironic.

Dagens lucka

Tror jag ska skapa mig en egen kalender, men en lucka för varje dag, fram tills det äntligen blir ett nytt år. 2010 har faktiskt varit ett år, som givit mig lite i överkant mycket, jobb. Den första januari, 2011 - är jag inte längre hälftenägare i ett hus. Frigjord från ansvar!

Dagens lucka blir

Ensam inte alltid stark

Jag älskar mina barn. Början på varannan vecka när de flyttas över de numera ett par hundra metrarna till sin pappa är vidrig. Utan att då jobba mig tokig då hade jag inte stått ut, gått under. Hatar att stå där i köksfönstret och se dem traska iväg. Har börjat acceptera men acceptansen innehåller också en acceptans inför sorgen att jag faktiskt fött tre barn som jag inte får leva med hela tiden.
Vi pratar mycket, barnen och jag, om hur vi ska ha det veckan vi inte ses. Något av barnen vill ha kontakt, något känner att längtan blir övermäktig om vi hörs för ofta och vill inte. Den äldsta styr behovet helt själv, och inte sällan väljer hon en extranatt här eller där. Tack och lov för mobiltelefoner, så det går att styra efter var och ens behov.
Men mina behov, vet inte hur jag lyckas med dem. Känner att jag vill ge barnen hundra procent veckan de är hos mig, men känner också en ensamhet. Längtar efter att ha lite ansvarslöst skoj, att bli omfamnad efter en jobbig dag, prata med en vuxen över en kopp kaffe efter kvällsmaten utan att det sker via en telefon, och det finns sällan plats med i mitt liv. Det kan låta märkligt, men att ensam sköta allt kräver sin kvinna men den kvinnan måste också få ha andra roller än mamma.

Ballerina utan kladd

Ballerina, utan kladd, mellan hopp och förtvivlan. Har flyttat tämligen många gånger i livet, 18 närmare bestämt, någon form av vana borde väl infinna sig. Köpte hus, och vi bestämde oss för att här ska vi bo, nästa gång vi flyttar är till "hemmet", och då är det barnens sak. För säkerhets skull, har vi skaffat tre! Ett fjärde ångrade sig på vägen. Hade kanske en aning om vad som komma skulle?
Visste inför flytten var akilleshälen var....röra, att saker direkt hamnar på fel plats! Att inte bli klar, och få med sig allt!

Ändå brast allt, mina ritningar på lägenheten fungerade inte riktigt IRL, det blev liksom trängre på plats. Jag fick, av någon anleding, inte plats med det jag trodde. Plötsligt insåg jag hur det är när mina personliga saker endast ryms i en papperkartong, och där får de vara, för det finns inte ens ett hörn för mig att vara något annat än mamma här.

Jag tänjer och sträcker på mina egna gränser att resåren nästan går ur, vill klara att få till det, samtidigt som pastan kokar och tvätten hängs på tork.

Sparade det värsta, att rensa kontor, dela på bohag, och förråd. Sedan kom - ja, ni vet, snön. DEN som knockade mig förra året, som fick mig att inse min begränsning som ensamboende på landet. Kom nu, i november. Jag som var glad att huset skulle övertas vid nyår, enligt min plan, inget snödjup att räkna med. Där står jag nu! Har en vän som hjälper mig, och gud vet att jag behöver hjälp. Hade troligen legat och gråtit i en snödriva, igen, om inte hon bara dök upp och fanns där hos mig. Må guden förlåta mig, som nu värmer hem kommunen med de babylakan och täcken som värmde mig som nyfödd och som värmt mina barn. Att leksaker som har hållit barnen igång nu värmer någon frusen pensionär med fjärrvärme.
Är lite konstigt att tänka så, att det som varit min hjärtevärme, blir fjärrvärme. Ingenting försvinner, lärde jag mig en gång i skolans naturkunskap. Men även i själen är det så, ingenting försvinner, bearbetas och återanvänds.
Det allra största har jag ännu inte bakom mig, utan framför mig. Det skrämmer och smärtar, och jag inser att det borde skett för länge sedan, det hade det gjort om inte banken protesterat mot min låga inkomst, och nu, lång näsa till banken och till mig! Bodela, är något man ska göra tidigt, när båda är rådvilla inför livet, när man ännu är rädd om varandra. Jag kommer att byta bank, aldrig i livet någon mer Norde kontakt för min del!

Nä, det kan inte vara det största, det största måste vara livet och barnen! Vill så gärna känna att det också handlar om oss, att vi - jag och mina barn - någonsin kan få mer än vardag igen!

Vet att det stör, förbjudna ord, troligen kommer informationen gå lika snabbt som mina uppdateringar på facebook. Men var i ligger faran att inse att det inte finns någon som helst ömsedig omtanke om varandra längre? Att mammor som vill ha varannanveckaboende, för att barnen behöver båda sina föräldrar, två bra föräldrar, riskerar att få hela sitt liv att bara handla om vardag, för där finns inga som helst lagrum?

Be om eller behöver?

Två steg fram och ett bak, det för oss trots allt framåt. Men ibland, hänger frågan i luften, är det ett steg fram och två bak, eller kanske ett framåt, ett på sidan och ett bak.
Situationer som vara ljusa, ändras i all hast, och bergstoppen som skulle bestigas, drabbas plötsligt av ett halvmeter snötäcke och då är det svårt att ta sig dit i vandringskängorna, men är det omöjligt?
Det är inte alltid så att man får vad vad man behöver utan kanske är det rätt att man får det man ber om. Då måste frågan ställas, vad var det jag bad om, för det jag behöver verkar inte vara det jag fick?