Den långa tystnaden

Det har varit en lång tystnad. Inte för att jag inte haft något att skriva om, utan mer för att det jag vill skriva om inte vill bli läst.
Under denna tystnad har jag gått genom helt osannolika saker. Jag har bland annat fått läsa om mig själv på en annan blog, jag har i öppenheten på internet fått ta skit som jag trodde var omöjlig. När jag bett de som står denna person närmast ta avstånd och rätta till, har jag fått höra att jag själv ska ordna ett möte med personen! Jag borde inte ta åt mig, för mitt namn nämns inte (att sedan alla människor i denna persons närhet vet att det är mig som menas ska jag förbise). Varför skulle jag vilja träffa denna person? Människor kontaktade mig direkt, människor som jag inte ens visste läste denna blog.

För en gång för flera år sedan, skrev jag ett blogginlägg på min gamla blog, som gick över gränsen, jag blev för privat, jag blev omedelbart kontaktad av en person, och ändrade det jag skrivit, för jag kunde se att det var för privat, ändå publicerades en text om detta direkt. Om vilken fruktansvärd mamma jag var.
Nu kom det igen, år sednare, ur bloggen kan man läsa mig "vittnar tydligt om både bristande empati och ett rent och skärt oförstånd. Elakhet i kombination med egoism".
Att jag sätter mig själv framför barnen, att jag då för flera år sedan "var en gnista utav den eldstorm av elakhet, mega-egoism och brist på empati som hon där efter bevisat om och om igen.
Begrepp som ociviliserad och ointelligent har nu fått ett ansikte för mig".

Jag dök!

Sedan var karusellen igång, jag har fått ta otroligt mycket stryk. Hade jag inte haft mina vänner, min syster, min pojkvän, så vet jag inte hur jag orkat, för ensamhet äter upp en inifrån. Och, ändå, har jag personligen fått höra, att jag borde stå där själv, att ta stöd av mina vänner är fel! Jag vill rikta mina hjärtliga gratulationer till den kvinna eller man som klarar upp sin ångest, panik och oro över korthus som raseras utan att ha någon där vid sin sida. Grattis - själv är mer den ömma och känsliga personen som har behövt stöd från mina vänner i brist på familj.

Nu går saker till sin ände, jag är ganska slutkörd. Kommer avsluta de sista viktiga handlingarna från mitt gamla liv, ingenting blev som det var sagt en vacker dag i januari för tre år sedan. Jag har hört mer än öronen tål, och sett mer än ögonen orkar se. Men att bli klar är viktigare just nu. Hellre gå vidare härifrån, än inte orka gå vidare alls. Hellre vet jag vad jag har och försöker anpassa mitt och barnens liv utifrån det. Barnen har minnen av något annat, och någonstans har jag väl det också. Men det är viktigt att acceptera, innan jag gjort det, så gör det ont hela tiden, och smärtar varje gång jag får frågor och önskningar om saker som jag faktiskt inte kan verkställa, och aldrig kommer att kunna. Någonstans i detta ska jag hitta trygghet och lycka, det finns där, det måste det göra. Jag måste också klara att samarbeta, nu, i morgon och i många år till.

Det jag ska göra nu är att ordna med papper, för mig, och för mina barn. Idag vet jag, vilka dokument som krävs för skydda dem nu och i framtiden, och jag ska hjälpa dem den dagen de är vuxna att ordna med deras skydd.

Det kommer inte bli ständiga nya inlägg från mig. Jag får kritik varje gång min tunga rör sig. jag har fullt upp med summera, och inte minst subtrahera livsvillkoren. Men det kommer ett litet inlägg snart, som jag tror kan vara till hjälp för andra i min situation, om sätt att laga nyttig mat på ett billigt vis.

Kram på er - och se så här kan det faktiskt vända!

Jag, semester och en smula tystnad

Idag, semester. Det är märkligt med semester. Har inte vant mig, alla år i livet med tillfälliga jobb, projektjobb, barnafödslar, studier, mer tillfälliga jobb, mer barnafödslar, en sjuk mamma, mer studier, har liksom inte gjort mig van, vid detta vuxna, man får vara ledig - man får lön samtidigt som man är ledig.
Jag har inget hus att ta hand om och avsluta renoveringsprojekt och förbereda för försäljning, förra årets semester, var faktiskt ingen ledighet alls! Gode gud vad jag slet! Å andra sidan jag har heller ingen plats att bara dra av alla kläder och slänga mig i solen med ett glas rosé och en bok. Den ekonomiska situationen är värre en någonsin, kan inte resa någonstans, kan inte unna mig någonting, men jag är ledig...ledig.
Veckorna kommer gå fort. En av mina veckor, är det bara jag! Bara jag, och inget jobb att gå till, det är så konstigt! Jag vet ingen annan som ledig och ensam, utan bara jag! Pratade om den veckan men min vän, funderar nämligen på att bara dra iväg, till fots, se vad som händer. Hur överlever jag själv? Vad händer med mig, om jag drar mig ut i skogen ensam? Har aldrig varit någon scout, det har vännen, och hon blev bekymmrad. Förklarar att jag vill göra som Doppler (Erlend Loe´s underbara figur i boken med samma namn) - vännen tvekar och undrar om vi inte kommit överrens om att Doppler var lite tokig? Jag skrattar och undrar var i så fall skillnaden ligger? Varför är det finare att åka på lyxiga sparesor, på dyra reatreat och yogakurser, där den välavlönade övre medelklassen möter sig själva, duktigt värre, än att ta en ryggsäck och ge sig av dit näsan riktar? Nä, ju mer jag tänker på det, desto mer nyfiken blir jag att veta, vad som händer om jag sticker iväg i några dagar till tystnaden!

En bortslarvad verktygslåda

Ibland kan jag skämta om att det enda som saknas är 10 kvadratmeter, annars hade bostaden fungerat bra. Jag har stundtals varit ledsen över att lämna bekvämligheter och inte minst ett eget rum. Men så gjorde min mamma i många år, sedan ändrades något, tror det var bostadspolitiken och vi kunde bo i en fyrarumslägenhet tills jag flyttade hemifrån. Att jag inte fått plats med min köksmöbel, den jag var så glad över, har varit som en tagg i hjärtat. För det bordet var det första jag kunde välja under hela mitt vuxna liv. Att inse, att det inte funkade med bäddsoffa, utan nu fått trycka in en säng i vardagsrummet, känns lite som ett misslyckande.

Drömmen om en bostad. Ännu har vi ouppackade lådor, ännu kämpar vi om att samsas på ytan. Vi gnäller mycket på varandra över kaoset och oordningen, men helst vill vi väl att någon annan ska fixa det åt oss - och om sanningen ska fram, så är både barnen och jag stora nog att fixa detta. Barnen i allfall...själv vet jag inte längre. Jag bökar runt och stökar runt, vet inte hur många gånger jag vänt och vridit på vardagsrummet, hur många gånger jag vridit på köksbordet - ger det här lite bättre plats att gå förbi? Får vi plats att sitta och äta alla nu? Om det kommer en till, två till? Ändå vet jag ju, att det är så här det är. Det är små halmstrån och en ständig förväntan på att hitta på något smartare. Funderar på vad som är ofungerande, tror att jag vet vad det är. Det som är felet är att jag inte hittar verktygen att ha makt över vårt liv. Det är inte ytan som felet, men att vi inte klarar att påverka hur den måste användas, det är inte heltidsarbetet som är felet, utan att jag inte påverka hur schemat ser ut, att jag alltid har sex arbetsdagar när barnen bor hos sin pappa, att varje helg barnen inte är hos mig arbetar jag mig helt slut lagom tills de kommer. Ikväll, lördagkväll, den arbetsfria kvällen denna helgen, och jag är som en urvriden disktrasa, det enda som finns i min tanke är att försöka återhämta mig så att jag kan gå på arbetspasset i morgon lunch igen för att köra ytterligare ett drygt dygn, men några timmars sömn på natten. Fällan är väl det som kallas ekorrhjul (jag har alltid undrat vilka ekorrar som springer i hjul, mig veterligen är det hamstrar som gör så). Tänk positiva tankar, säger några som älskar mig. Jag gör det ibland, jag har drömmar, men de känns så avlägsna, så svåruppnådda och ibland blir drömmen om några dagar utan konflikt starkare. Efter att konfliktat en hel dag på jobbet, väljer jag gärna att vara med den som inga gräl och konflikter finns hos. Där mina flyttlådor inte finns, och mina kläder ligger i en väska, och där sängen står i ett svalt sovrum. Flykt? Eller återhämtning? Jag vet inte, vet bara, att innan jag drar iväg någonstans, eller vrider allt ett varv till, borde jag leta efter verktygslådan!

Brus och huvudsus

Jag gjorde ett byte. Har under en längre tid funderat på vad jag ska göra av de gamla ringarna. Köp dig några nya kläder sa någon, kunde vara en god idé. Men kläder finns, och försvinner....saker man skaffar sig finns en period, skaffe sig en ny pryl? En pryl är ny idag och helt enkelt skräp på tippen en annan dag. Jag sålde mina ringar, och gav mig själv en upplevelse som jag längtat efter i många år, och något jag för alltid kommer bära genom livet och som ingen någonsin kan ta från mig, Metallica. Det är Metallica som burit mig genom sorg, svårigheter och ångest. Där finns alltid en energi att hämta när det är som mörkast. Lovar nu att jag ej glömt er, mina vänner, men det har funnits en hel del ensamtid som varit tvungen att ta sig genom.




Kvällen var magisk. Den innehöll allt jag kunde önska mig. Samtidigt som barnens underbara farmor tog hand om dem, ordnade min pojkvän med min hopplösa tvätt, och jag var fångad i ett brus av energi, lycka och kärlek.

Metallica var ju ensamma denna dag på scen på Ullevi, och jag vill dela med mig till er lite av Slayer som var en ny upplevelse för mig

Efter bruset uppstår en känsla av både tillfredställelse och tomhet. Vardag knackar på, funderingar, och stora problem som måste lösas. Det största problemet just nu, är hur jag ska komma vidare, för att få en lön som motsvarar det jag borde vara värd. Eftersom jag idag har en lön som ligger under somliga helt nyutbildade sjuksköterskor, och ett studielån som äter upp 1800 i månaden av min skattade lön så måste något ske.
Det är en omöjlighet för mig att få ihop månaderna. Ibland tänker jag att jag är slarvig, klart att man måste kunna försörja sig på sin lön...men ändå går det inte. Stoppar in mina siffror i kalkyler, och hamnar under existensminimun på flera ställen. Hade helst velat höja lönen, men det verkar vara en omöjlighet så länge jag stannar i sverige. Nu förstår jag hur det kommer sig att människor lämnar sina familjer - reser till andra länder och arbetar. Samtidigt, som Norge lockar, har jag inte riktigt lust. Jag vill få leva och bo och arbeta här! Då är steget att sänka standarden lite till, leta efter mindre bostad, nära buss. Jag inser att det jag har råd med i boende är den summan det kostade mig att bo i huset, inte den summan som det kostar mig idag. Det ekonomiska systemet i samhället har skapat ett klassamhälle, som liknar något som kristdemokraterna kämpar för, där kärnfamiljen gynnas, men ensamstående straffas. Barnen straffas. Men kom ihåg, det är inte kristdemokraterna som har gjort det här! Det en långsiktig politik under många år, som delat upp våra rättigheter utefter, kvinnoyrken, mansyrken, där kärnfamiljen gynnas, ensamstående straffas, sjuka straffas, de som väljer att studera senare i livet, straffas.
Det går, en dag i taget, en vecka i taget, men det kommer inte att gå, år efter år. Livet fylls av brus av kärlek och huvudsus av tankar om hur livet skulle kunna bli lite lättare att leva.

Ett gott slut - tack!

Det närmar sig för mig att ta ett viktigt beslut. Vacklar mellan förnuft, och känsla, tvekan om hur mycket ork som finns, hur mycket stress kan jag klara av, när äntligen stressnivån sjunkigt litegrann. Hur mycket mer klarar jag och barnen? Har ännu inte riktigt landat i det som blev mitt liv och min vardag, och inser att jag haft svårare än andra för stora omställningar, har haft svårt stå på egna ben. Å andra sidan är världen full av människor som inte kan stå på egna ben, så när jag nu reser mig upp, är jag kanske ändå lite unik? Nu måste jag åter välja väg.
Då önskar jag, av hela mitt hjärta önskar jag, att jag slapp - varför kan inte vägen bara öppna sig och himmeln ljusna och valet kännas självklart. Att få gå och lägga sig många dagar och tänka, det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det blev bra ändå!


Kan man möjligen få bli lite filmstjärna i sitt eget liv? En med ett osannorlikt lyckligt slut, där det inte ens finns ett frågetecken, om hon gjorde rätt, valde rätt. För nog känns det lite som jag just passerat mittenpartiet i filmen nu. Ge mig lite happy ending - snälla!

Jag ska så stolt ta emot min oscar, och ni ska alla få inbjudningkort

Lycklig så du spricker?

Måste vi vara så himlastormade lyckliga hela tiden? Det finns en lyckohets runt omkring som stressar oss vanliga dödliga som inte vaknar upp varje morgon till ett glatt utrop "Åh en sådan härlig dag, vad jag är lycklig!". I mitt hem rullar man sig sakta upp när alarmet snoozat två gånger, luktar sig i armhålan för att säkerställa om man duschade innan man la sig, eller om det är så illa att man faktiskt till råga på allt måste hinna in i duschen.

Duschen är en hederlig gammal duschkabin, men fullt med olyckliga spår efter tidigare användare, åtminstånde de flesta dagar, och har man tur är varken schampooflaskan eller duschkrämen tömd. Jag lovar, ingen ser vare sig erotisk eller lycklig ut bakom nedstänkta plastskivor, inte ens nästan som i reklamen, där de lyckliga och supersexiga, ställer sig en massagedusch i ett designat badrum. Men tänka sig, det går ändå!


Faktum är det går att leva utan att varje dag basunera ut budskapet att jag är så lycklig! Gudarna ska veta att jag inte ens nästan känner lycka när jag rusar ner för trapporna vid sextiden på morgonen och väl nere, i bästa fall, inser att jag glömde ta med de illaluktande soporna, men tittar hastigt på klockan och känner att komma i tid till jobbet är viktigare än om det luktar sopor när jag kommer hem. Det är bra att ha ett jobb, jag är tacksam att jag har ett jobb, trivs på mitt jobb, men jag är inte lycklig, ens den 27:e varje månad. Den sjukaste platsen för lycka, det är kommunens stora köpcentrum, dit åker människor för att konsumera sig lyckliga. Den lilla människan lever på mottot pengar är makt, och har totalt missuppfattat allt. Det går inte att köpa sig makt på Torpköpcentrum! Ett viss av tillfredställelse kan nog kännas efter en shoppingrunda och fulla kassar, men ändå inte lycka. Har man då en för kostsam livsstil, det vill säga flera barn än genomsnittsvenskan, bostad, studielån och bil, då är fulla kassa endast kassar fulla med ångest.


Sedan har vi den stora sexlyckan! Det ska vara långdragna akter med alla sinnen - när i själva verket sveriges barnfamiljer enda möjlighet till tillväxt heter VHS, DVD - och vi snackar inte vuxenfilmer, nej, Astrid Lindgren! Utan SF och Astrid Lindgren, hade hela detta avlånga land varit fullt med ensambarn. För så, precis ser det ut. Ett snabbt tyst, litet ligg så ingen hör på lördagmorgonen, det är det som man hinner med, eller åtminstånde under flera år är tacksam att man får! Den smarta småbarnsfamiljen, har installerat barnen på ett annat våningsplan, men en rejält knarrande trappa. Det är därför alla trappor i sverige knarrar. Jag tror inte att någon är direkt olycklig över det, kanske inte så där lycklig som i Hollywood där man alltid gör det men glans på läpparna, målade ögon och bygelbh på, men helt okej, för det flesta.

Att sluta sträva efter att vara himlastormande lyckliga hela tiden, tror jag är den sanna lyckan! För du vill väl inte spricka av lycka?

En dålig dag, som troligen följs av en bättre!

varför orkar man? För att man måste. Hur ofta försöker jag vägleda andra att finna ett hopp om att det blir bättre? Ändå, är det svårt att se det själv. Det handlar inte om att ge upp, det handlar inte om det inte går att finna små ljusa stunder. De finns där, men det är förbannat tröttsamt och slitsamt att ständigt bara försöka leva för dagen. Konsekvensen av att tänka framåt är så enormt stressande, gör att jag då glömmer bort att livet inte bara består av C A och a-turer i schemat. Livet består också av röda dagar bland C A och a. Då är skolan stängd! Då är det cuper i idrott, och jag planerar bara för att komma iväg på en a-tur. Så blir det kaos!
Då finns min syster.

Är lite ledsen idag - faktiskt, ledsen över att jag inte får möjlighet att studera vidare. Får, får jag ju, om jag kan lösa det "sociala" och den lilla detalj som heter ekonomi. Plugga halvfart med en ersättning på 7500 före skatt. Tack alla politiker, det låter fint med att satsa på att vi ska vidareutbildas, vill någon byta med mig en enda månad och inte ens med en månad då man arbetat helgdagar få ihop försörjningen till familjen på en dräglig nivå. De som satsas på är som vanligt de som redan har möjligheten. De som lever med någon som kan stå för försörjning av familj. De som har någon som fixar barnens helger, så att man kan plugga. De som någongång kan sätta sig vid ett dukat bord, och slippa disken efteråt. Men, de dåliga dagarna brukar följas av bättre, så troligen även denna dag! När jag kommer hem ikväll, kommer jag gå och pussa på mina älskade barn, som förhoppningsvis sover lugnt i sina sängar.

Hur många år, ska det ta, innan jag finner trygghet och vet att allt går ihop, denna månad, nästa månad. När ska vi någonsin åka på semester igen, undrade ett av barnen. Då orkar jag nästan inte svara, semester ett vackert ord, när jag känner mig tvungen att avstå från att äga bil för att vi ska kunna skaffa oss det basala. Vi får ha bilen över sommaren, så att jag kan laga den, men sedan måste vårt nya liv börja. Precis som det varit de senaste åren, innebär det nya livet ännu några kliv ner för trapporna.


Ja, jag är ledsen idag, jag är fyrtio år, och saknar mina föräldrar, hade så otroligt mycket velat ha någon att ringa och be om lite hjälp i vardagen. Jag minns så väl, hur min mamma ringde och på något timme stod morfar eller mormor där och fixade och donade och mamma kunde greja med det som behövdes. Jag blir också förbaskat arg på dem som inte längre finns! Destruktivt som fan. Okej, maten är lagad, mellanmålet fixat, och jag ska ge mig iväg för en C-tur. Allt brukar bli bättre när jag väl kliver in på jobbet, det är skönt att fokusera på att jobba när det här hemma känns som en energitjuv.

Våga vara vuxen

Ja, är väl det självklara svaret. Alla vuxna finns där för att för att vara just vuxna och vägleda barnen. Det är alla vuxnas plikt att skapa trygghet för barnen. Ett barn har rätt att vara tyggt hela dagen och hela natten. Först när den trygga grunden finns där, kan man växa och anta utmaningar.

Nu står vi inför ett vägval, det är dags att söka en tryggare zon och lärmiljö för ett av barnen. Än så litet att det blir vårt ansvar. När den äldsta dottern gav sig av till en tryggare miljö, var hon tillräckligt stor för att själv ta beslutet. I sjunde klass vände skolgången, men priset hon betalat dessförinnan var högt. Denna gång har vi inte råd att betala ett så högt pris. Vi får inte ut mer av vår skolpeng, det har varit ett förskräckligt år, utan måste försöka flytta. Ett arbete som påbörjas nu. Önskar mina barn ett underbart sommarlov, men något att se fram emot efter sommaren.

Jag är ytterst tacksam att detta är något jag kan få göra tillsammans med exmaken och hans nya fru, för alla vuxna har alltid ett ansvar att vara just vuxna. Alla barn behöver en vuxen hand att hålla fast vid.

Hemma

Vill jag resa bort en stund, öppnar jag köksfönstret lite på glänt. Snart bromsar tåget in, det gnisslar och skär vid stoppet på perrongen. Då är jag inte längre här. Då är jag hemma. Jag märker hur jag alltid ler av ljudet av det inbromsande tåget. Vad som händer sedan i tanken, måste jag ta kontroll över. För oavsett vad jag vill eller önskar, så kvarstår faktum, att det var i Uddevalla jag blev kvar, med mina barn, och med delad vårdnad om barnen, skulle jag inte ens om möjligheten fanns kunna söka efter en annan plats. Att skiljas med barn i familjen, är som ständigt ha den gamla partnern som en fotboja, och det oavsett om man kan vara vänlig mot varandra, så kan man inte längre välja. Detta leder till, att fotbojan många dagar är ganska tung att släpa på upp för den hisslösa trappuppgången.

Frågan är vad som ordet hemma innehåller, vad är det som söks?
Jag blev därför väldigt glad, en dag jag slet mig upp för alla trappor sent på kvällen efter jobbet, och plötsligt kom tanken ”det ska bli skönt att komma hem” – men det är inte samma sak, hem det är platsen man har sina saker, möbler och tillhörigheter. Men hemma, det är en annan plats.Hemma är platsen som vi minns med kärlek. Hemma blir då kärlekens plats, så ska mitt hem bli hemma, måste de fyllas med kärlek - och kärleken bor någonstans där under ärrvävanden.

En rosa rosett i siden

Band i olika sorter, och längder. Tror att det i mitt liv finns metervis av sådana. Det finns olika färger och olika sorter till er, mina vänner. Någon har ett rosa i siden, en annan kanske i vackraste guld, hampsnören, och papperssnören. När barn är små är banden korta. De små är tätt knutna oss, som min yngsta kunde sitta i min sjal i evigheter. Sedan kommer kampen, för oss föräldrar iallafall, att släppa lite på bandet, låta bandet bli något längre, och lite till, och barnen får prova sitt eget liv, sakta men säkert. Sedan, blir man tonårsmamma, de första tonåren går det att ha vackert sidenband. Men ganska snart måste det bytas ut till ett resårband, med mycket strech. Tror ändå, att det viktigt att ha kvar bandet, som töjs och strechas, för ju mer det töjs ut, det störra ansträngning är det, men desto snabbare efter maximal stretch kastas man emot varandra igen, och nästa gång, går det att töja lite till. Det är strävsamt att vara tonåring, och jag lovar det är strävsamt att vara tonårsmamma.

Kvinnor har i alla tider använt sig av band. Förr för att snöra sina liv så hårt att svimmade för att behaga, nu för alla andra trosor som inte består av band helt enkelt är har för mycket tyg - frågan är vad skillnaden egentligen ligger. Stringtrosans dubbla budskap, "för att annars syns troskanten, och hjälp, då kan ju någon verkligen tro att jag har trosor på mig". Sommarskor, består av band, som gör ont och skaver. Är faktiskt helt övertygad om att de enbart är gjorda på samma sätt som höga klackar och snäva kjolar, för vi inte ska kunna springa för fort.

Ibland gör också andra band, till andra människor vi älskar, också ont och skaver. Till vissa personer, klarar vi inte av att ha tunna sköra sidenband, utan vill förstärka dem med ståltråd, och dessa band, skär lätt in i händerna när vi drar. Det är svårt, att alltid låta linan löpa, och trassla in sig i grannens buskage är ju något vi helt slipper. Till andra önskar vi att det gick att en gång för alla klippa banden, men det visar sig vara omöjligt med mindre än en vinkelslip med diamantklinga - vilket ju tämligen sällan finns tillgängligt. Visst önskar man ibland en stålmannendräkt att skydda sig med?

Är det då inte märkligt att vid varje invigning, så klipper vi banden? Själv har full sjå med att knyta ihop dem, lagom lösa rosetter.

Men livet fylls också med andra band,

Öppna lådor

Jag letar alltid efter min bil. Att ha en onummrerad plats i ett garage på flera våningar som dagtid används av mycket "arbetare" och kvälls- och nattetid av centrumboende, gör det extremt obekvämt för mig. Jag försöker hitta strategier för inte behöva irra runt för mycket. Dessutom klappar ju skammen på skuldran, vill ju helt inte att någon ser hur man letar i raderna. Jag är lite avundsjuk på de som bara går upp för trappan, till rätt våningsplan och rakt fram till sin bil! Egentligen är nog skam den mest negativa känslan. När vardagen och helgen överskuggas av skam över att inte kommit längre. Det finns ingen känsla som så fullständigt förlamar och lägger ett passivt blött gammalt tageltäcke över en. Att inte överföra skam på sin barn är nog ett av det svåraste uppdragen föräldraskapet innebär. Hur många gånger säger en vuxen "att du inte skäms" - det är ju den rent verbala överförda skammen. Men den subtila skammen, den finns där hela tiden. För att klara att arbeta mot skammen, krävs att man arbetar med sin egen skam, det handlar inte om att ha förebilder det handlar helt om vems förebild man vill vara.

Mitt ena barn avlutade dagen igår med stora tårar. När jag kröp ner i sängen vid läggdags, frågade vad som var så ledsamt svarade barnet "Jag är inte ledsen, det har varit en jättebra dag, men min hjärna är så full". Det där är en känsla jag väl känner igen. Frustrerande för omgivningen, att vara full av gråt, för att huvudet är helt osorterat av intryck. Jag gjorde en "mindfullness-övning" - det är inte första gången som barnet får göra denna övning med mig, och blir allt mer fokuserad varje gång vi gör övningen i att komma tillbaka till här och nu. När vi var klara, var tårarna borta och den vackra munnen log ingen och ögonen var trötta men med lite glitter i. "Tack mamma, nu har du stängt alla lådor i mitt huvud som var öppna!" Det där var ord, som jag helt förstår. Efter en dag, rolig eller svår, blir huvudet för somliga av oss, fullt av öppna lådor som måste stängas. Ett klokt barn, lärde mig vad som blir tokigt i mitt huvud.

Det skämtet fastnade i halsen

Jag vet inte om jag kommer skratta någon mer när någon kollega, när jag trampar in på jobbet, föreslår att lite Ritalin nog hade gjort susen. Jag vet inte om jag någon mer kommer att skämta kring att jag är lika impulsiv som vuxen Pippi.
Står nu inför ett vägval, igen. Med ena benet i kampen för acceptansen och den brinnande självinsikten, med de andra benet i frågan blir det bättre av att veta mer?
Det var en veckotidning, jag bläddrade lite förstrött, i bristen på att göra något annat, en artikel om Caroline Giertz, som i vuxen ålder alldeles innan hon fyllde femtio fick veta att hon hade adhd. Jag läste artikeln, och blev kall! Jag la undan tidningen, dagen efter fick jag rota genom en hel hög, kopierade den, tog hem, läste och undrade om berättelsen om hennes liv, verkligen om henne, eller var den min berättelse? Som tur var, fanns det några rejäla skillnader, hon åkte och köpte häst utan stall - jag nöjde mig med att köpa en skock höns utan hönshus. Nej, det finns fler skillnader. Även om jag sätter igång renoveringsprojekt, så gör jag det inte på nätterna. Men behöver jag säga att grät, massor. Lät bästa vännen, och syster läsa. Intill artikeln fanns listan på karaktärfrågor kring personlighet. Bästa vännen prickade sakligt av varenda punkt som något hon skulle säga om mig.
Ökad oro - den närmaste tiden. Inte alls full förståelse från andra nära vänner. Förstår det, det är lättare att skylla allt på skilsmässa, stress, ansträngd ekonomi, och avsaknad av familj. Det är lättare att säga åt mig att skärpa mig, att jag är slarvig, jag har nog ärligt talat hört det där ganska många i livet.
Alla människor tappar bort sina saker när de är stressade! Jo, just det, men jag - tappar bort mina saker alltid! Jag tänker inte räkna alla timmar av mitt liv som gått åt att leta efter nycklar, plånböcker, väskor, läxor, lappar som ju låg här mitt framför mig alldeles nyss. Min vardag ser ut, som er gör när ni är under tillfällig stress. Det är förbannat slitsamt, när det inte längre finns en person där, som fixar det där åt dig. Vilket i sin tur förklarar varför jag har så tufft att få ihop livet som ensamstående mamma. Jag har nämligen aldrig behövt möta de negativa saker med min personlighet tillräckligt mycket. Utan kunnat leva med de positiva delarna. Spontan, impulsiv, kan få ihop en middag för tio ur ett tomt skafferi. Påhittig, snabb i tanken och verbalt.
....
Screening gjordes - vilket naturligvis visade det jag anat. Ett resultat "som motiverar till vidare utredning". I vägvalet behöver jag veta, vad skulle den vidare utredningen kunna ge mig? Jag är starkt medveten om min negativa egenskaper, och vart det brister i vardagen, men vill heller inte medicinera bort de positiva, det som gör mig till den jag är! Jag vill fortsätta vara den där vännen som faktiskt på tio minuters varsel - akut kan åka hämta ditt barn på skolan, ge mig tjugo till och barnet har fått ett mellanmål. Jag vill vara den där personen som kan hyperfokusera när något är intressant och på så vis vara extremt snabb i inlärningen. Jag vill vara flexibel, påhittig, och en starter. Men vill jag mer? Just nu vill jag fokusera på det som aningen för tufft i vardagen för mig, det är del saker, och tar hjälp av en vän som utan fördomar och utan anklagelse hjälper mig till lite nya strategier. Mitt största fokus blir på en annan person, jag ikläder mig stridsutrustning direkt.

Ändå känns det som om hela världen

Detta är en låt som gör att fler ord behövs väl inte just idag iallafall.

valborg minsann

Inte mycket skrivit här på länge. Huvudet fullt, men surrigt. Läser, tar in, läser vidare.
Valborgsmässoafton, och jag har som vanligt vetat sedan väldigt länge vad jag ska göra, och det är inte att umgås med varken vänner eller bekanta, jag ska jobba! Jobbet upptar alla min tid, mitt sociala nätverk har krypt de senaste åren och fortsätter krympa. Väl medveten om att det ibland är mitt fel, för om jag inte jobbar och inte har barnen hos mig, så föredrar jag att känna kärleken från pojkvännen, det är det som ger mig lite kraft och lust att ta itu med ännu en vecka ensam med barnen, ännu en månad med allt för stora räkningar och för låg lön. Andas, vila, andas. Trivs inte i min bostad, vill inte bjuda hem någon, för trångt att äta tillsammans för fler personer än vi är när barnen bor hos mig, för rörigt att ens bjuda in någon över tröskeln, och en förlamande oförmåga att göra någonting annat än det akuta, och påbörjar ständigt nya försök till ordning och organisation, som inte blir slutförda.


Några lästips delar jag med

http://caroline.giertz.com/

http://boktyckarna.blogspot.com/

http://joloos.blogspot.com/2011/04/cat-is-out-of-bag.html

http://frejaaharle.blogg.se/


Okej - nytt kommer en annan dag!

Om man jämför med sig själv då?

Hemma, har lyckats dra på mig ett litet läkarbesök i em, nåväl, lite medicin får man hoppas på, och jag har friskanmält mig redan i morgon. Jobba får jag göra, vare sig jag är frisk eller inte, finns inget som helst utrymme för något annat. Det är inte bra för mig att vara hemma känslomässigt heller. Det blir bara en massa grubbel. Snurrar i huvudet - letar en väg vidare, ut, och till något bättre. Ibland tror jag att det kan gå att leva så här tills barnen är stora. Men allt som oftas inser jag det omöjliga.
Jag har lovat att inte jämföra med andra, för sådan får en bara nedstämd. Men får man jämföra med sig själv då, vad man sjäv försatt sig i för situation?

Seglar inte genom några stormar

Då var det gjort. Fyllde år, igen. Denna gång många, många år. Ungefär som den äldsta konstaterat, för en tid sedan, tänk en sån gammal mamma den yngsta har. Naturen har ordnat med inte allt för många rynkor. Men livet har ordnat med en jävla röra och väldigt mycket otrygghet i det stora öppna, och ganska mycket ensamhet. Ändå är ensamheten en vän, tryggt på något vis, det finns inga stora frågor i ensamheten, det finns inga val som måste ske, här ska allt bara flyta, här gäller det att söka lä innan stormarna kommer och undvika det öppna och farliga. Skulle jag inte hinna ta skydd, har jag min syster, och några vänner som rycker in och bogserar tillbaka. Det gäller att lappa och laga, så det inte läcker in, så barnen får växa upp med torra fötter och att de med en stor ryggsäck själva en dag kan ge sig ut i livet och kunna segla genom stormar som vinnare.

Tar vintern aldrig slut?

Bara så trött. Ska den här förbannade vintern vara för evigt? Orkar inte mer. Trots att den förbannade vinter bitit sig kvar, så längtar jag till huset. Blir tokig, vet inte hur jag ska fixa detta. Det är svårt att få luft här uppe! Det är trångt, trångt, trångt....ligger hela tiden efter i tvätthögar, kattlådor och disk. Saker som inte fixade i lägenheten, och pengar som fattas för att skaffa det som behövs. Jag avskyr musiken som spelas där inga dörrar finns, tvprogrammen som visas, där inga dörrar finns, och hur jag ryter åt barnen när jag försöker dra mig undan i något av rummen utan dörrar för att få någon minut över, och en stunds vuxenprat i telefonen. Ett stort inre kaos, pendlar mellan hopp (så här kan det ju vara för evigt, någongång måste det väl komma en förändring) och förtvivlan (se, detta var var du lyckades skapa, grattis, och ett stort hånleende).

Hur var det nu du menade - åh bara en feltolkning.

Helvetet för min skolgång startade strax innan jag fyllde sju. Vi flyttade från Stockholm, ner till en liten håla utanför Borås. Jag minns inte en enda gång som pedagogerna tog i kränkningarna mot mig, som började försiktigt som kränkningar, men snabbt utvecklades till en vidrig mobbning, som pågick till 14-års ålder. Däremot, kan jag räkna upp alla försvar för dem som trakaserade mig psykiskt och fysikt. Pedagogerna hade alltid en förklaring till att andra barn gjorde som de gjorde. Jag har hört alla alternativ, jag lovar. Vanligast, är "det var nog inte så H*n menade, eller hur?" "De har misstolkat dig" "...har det inte så lätt hemma...." "...är bara avundsjuk" Jag har alltid undrat över den där avundsjukan som tas till som argument, den funkar nämnligen när man inte hittar försvar i de andra punkterna. Ofta var det också mig det var fel på - från början var felet - helt öppet - min dialekt. Jag borde förstå att jag var annorlunda. Gissa vem som snabbt lärde sig att tala rätt dialekt, med skorrade på ena r-et men inte det andra. Där alla o ersattes med ô....osv. Först som tonåring vågade jag släppa den dialekten, och idag, pratar jag precis den blandade dialekt jag införskaffat mig genom det kringflackande jag levt, och mina lika kringflackande vänner, och inte minst präglad av snart 20 år i Uddevalla.
Idag står jag lika handfallen, som då. Jag hör var de säger, alla argument känns igen, men idag är det inte jag som upplever att andra tycker jag är konstig. Det är inte jag som tigger och ber att låta bli att tala med skolans personal, eftersom det bara leder till att jag blir ännu mer utpekad.
Har vi verkligen inte kommit längre, har det verkligen inte hänt någonting. Varför finns det fortfarande mörka skygglappar att sätta på för de vuxna som jobbar med barn?

Inte bara vintertrötthet.

Raderade just ett par utkast, det sker inte så mycket aktivitet på bloggen. Det som hände idag, är förklaringen, är trött, alltid trött alltid orolig. Har skyllt tröttheten på en vinter som startade för tidigt, att kroppen egentligen tror att det är slutet på mars. Är inne i den där veckan, som jag alltid längtar efter, veckan barnen är hos mig. Ändå tröttheten stegrar numera var fjortonde dag, när jag gjort den där veckan jag arbetat sex av sju dagar och som avslutas med ett fyradagars helgpass med kväll/dag kväll/dag turer. Den ger mig en kväll ledigt och jag lever en sorts pensionärstillvaro och orkar aldrig någonting då. Är alltid morgontrött, men idag, var känslan värre än någonsin, kroppen kändes inte lydig alls, jag kom mig inte. Oroar mig hela morgonen för om barnen kommer upp, kommer iväg till skolan, om de bråkar mycket med varandra och slutar med att jag smiter ut till omklädningsrummet för att kolla mobilen, inga missade samtal och inga sms, ett bra tecken. Till slut frampå morgonen - efter en liten runda att hämta mediciner i andra förråd som jag skyndade mig ifrån, då jag fick känlan att tuppar jag av här kan det dröja länge innan någon hittar mig, slog mig ner i medicinrummet och bad kollegan kolla mig när patienterna var kollade, känslan av att nu svimmar jag var påtaglig, och eftersom jag trots ett osunt levene har ett lågt blodtryck händer det att det svartnar, men hämtar mig oftast fort. Snabbkoll, lågt blodsocker, lågt tryck och rejäl puls. Skönt att vara omgiven bland sjukvårdspersonal, som stoppade i mig frukt och vatten men fast besluten om att leva ett hälsosammare liv och slåss mot några kilon ännu en gång vägrade jag juice och choklad, och placerade mig under uppsikt i en skön stol. Men visst larmar det! Lever under en ohållbart pressad sits. Gick och köpte lunch i matsalen denna dag, och under eftermiddagen när allt lagt sig ägnade sig en av mina kollegor åt att förklara allt det jag redan vet. En snabbresomé om "se hur dina senaste två sett ut - tycker du det är konstigt att du är trött?". Hur han ser till att hans hustru som arbetar heltid i ett krävande jobb får egen tid för återhämtning, att det kan vara bra med något uppiggande vitamintillskott osv. Gulligt och omtänksamt - men tyvärr, någonstans får de orden mig bara att känna mig ännu tröttare, och ännu mer ensam.
Ändå, när ett av barnen säger åt mig, veckan hos dig går för fort, det är lugn och skönt här, så måste det ju vara så, att vi har ett lägre tempo, bara att mitt tempo inte är tillräckligt lågt för mig.
Det är inte synd om mig, det är bara en av förklaringarna till att inläggen inte jublar av hallelulja, och inte duggar tätt. Sedan finns det andra förklaringar.

Försaka

Sitter med konsumentverkets budgetkalkyl och svettas. Den går inte ihop, den går inte ens ihop om jag inte hade en utgift på 1700 i månaden till CSN. Det är mycket minus varje månad redan innan.
Vet inte hur man hittar ork. Behöver troligen ett till jobb, men när ska jag jobba ett till jobb? Arbetar ju redan varannan helg och massa kvällar.
Vad ska jag försaka?
Ledsen över att jag skapat mig den här situationen!
Googlar och letar efter nya vägar, alltså har jag inte givit upp än. Bor ju ändå i Sverige.

Om konsten att sköta sina postärenden i stan

Hade två ärenden angående post som skulle lösas ut personligen. Det nya körkortet och ett rek.brev innehållande ägarbevis på bilen som står och väntar på att skrotas. För att den ska skrotas krävs nämligen massor med papper. Därutöver ligger några till brev som ska till myndigheter och försäkringsbolag som ska ha frimärken. Samlar i hop högen och ser att körkortet ligger på postens företagscentrum, och rek.brevet ligger på den kombinerade inredningsbutik och café på torget i centrum. Eftersom jag inte kan legitimera mig tillräckligt för att få ut rek.brevet, måste jag först ta mig till företagscentrum. Använder den lånade bilen, för det ligger inte centrum, och knappt ens nära några företag, mig veterligen. Får ut körkortet efter en lång stund då tanten före mig har svårt att fatta att B-post kostar femtio öre mindre och att då tar det tre dagar längre tid att få detta leverat. Hon vägrar sätta ett B på kuvertet, för om hon inte gör det så sorteras det inte som B-post, är hennes argument. Om hon lägger på femtio öre, kommer brevet vara framme dagen efter, säger företagspostmannen. Härom tvivlar jag, eftersom jag har haft viktig post - till skattemyndigheten som inte kommit fram alls, och också fått mig tillsänt post som inte heller kommit alls, den senaste tiden. Men jag är tyst! Varpå mannen på företagscentrum försöker vara pedagogisk och förklara att det är maskiner som sorterar post, det slutar med att tanten tar sitt brev, frankterat med för litet porto och går.
Företagscentrum anser att jag är jag och jag får mitt nya körkort. Nu kan jag åka till den andra posten, och hämta mitt rek.brev. Inga problem, betalar, och vill då köpa frimärken till resten av breven. "Vi har inga frimärken kvar" blir svaret. Så med en djup suck, får jag sätta mig i bilen, och fundera på vilka fler ställen det finns postkontor. Tempo, känns som närmaste stället och far dit, och köper frimärken. Går ut, och letar efter en brevlåda - är fortfarande gammaldags nog att tro, att där man hämtar post, köper frimärken, borde det finnas en brevlåda. Det gör det inte, och nu har det gått ganska lång tid, och jag ska iväg på ett möte. Alla breven, nu med frimärken på stoppas i handväskan. Efter innebandyträningen ligger de fortfarande i handväskan - de har alltså inte blivit postade med dagens postgång, och jag söker upp en brevlåda, som ju finns där jag började, vid postens företagscenter.
Troligen har jag blivit rejält bortskämd med lantbrevbäring under flera år, där man köper frimärken, man får brev, postar brev och paket på ett enkelt och smidigt sätt, genom att kommunicera med pengar och lappar i brevlådan. Usch så gammeldags jag tänker!

Lämna dörren öppen!

Har en pojkvän sedan en tillbaka, om detta har jag skrivit förr, ingen nyhet. Men att leva med någon nära inpå, men ändå helt brevid, har sina fördelar. En stor sådan är vid sidan om synen på saker. Nu var visst tiden redo, i lördags stoppade han boken i mina händer.

Har i princip bara börjat, men är helt frälst, plötsligt förstår jag varför jag mått så illa av när ett påhopp, som kunde blivit en diskussion, avslutas utan punkt, utan med ett skratt. Varför magen vridit sig när jag i helt fel sammanhang och helt utan att ha bett om det får höra saker om utseendet, då slutet på samma mening innehåller ett dumpat jobb.
Plötsligt förstår jag hur jag luras i fällor, och varför samtalen som skulle handla om A, i själv verket kom att handla om Y, och jag stod där helt oförberedd eftersom jag läst på om A, och dessutom lite om B och C - utifall att - till vilken nytta?

Men de allra värsta erfarenheterna - har jag från mitt gamla yrke, för där övergick härskartekniken ofta till regelmätt utpressning. Det passade mig inte, jag passade inte i den världen. Den läckra mediabranchen...

Nu tillhör jag den stora gråa massan av offentliganställda som varje dag tror sig, göra någon som form av skillnad för andra. Har inte gett upp hoppet än, även om jag när plöjer genom böcker på fritiden, tror att ska man göra skillnad, då ska man skriva en bok, någonting som följer en person, under dagen i tankarna, och hela vägen ner i sängen tills ögonlocken sluts inför natten.

Funderar just på vilken form av Härskartekik, jag utsattes för, när jag 14.00 beslutade mig för att nu måste jag besöka det hemliga rummet. Hann låsa dörren, när "kollegan" kommer in, och ropar i omklädningsrummet "Anna, är du där inne, vill prata med dig när du är klar" Herregud, klockan var två på eftermiddagen, jag gissar att utan att bli störd hade jag väl behövt 40 sekunder, plus liten stund för handtvätt. Men styrd utav plikten skyndar jag mig klar och rusar ut för gå genom situationen. Under de där 40 sekunderna, hann jag tänka, att vara på jobbet, är som att vara hemma - fast hemma ställs man inför valet, ska jag låsa dörren, och därmed riskera att de bultar på dörren eftersom det som ska sägas är så viktigt att det inte går att vänta. Eller ska jag låta dörren vara olåst, så att de kan rusa in och berätta det som ska sägas, eller helt enkelt låta dörren stå på vid gavel, så kan vi ha en gemensam diskussion hela familjen kring det som inte kan vänta i fyrtio sekunder!
Kanske, ska jag helt enkelt lämna dörren öppen på jobbet?

Inte kvar i något jag lämnat

I den takten jag vill. I den takten vi vill. Jag. Mina barn. Kanske är symbiosens tid förbi. Inser att behovet av mamma, ter sig annorlunda, när andra kärlekar är stora. Men finns där. Komma hem och barnet, som ju alltid är mitt barn, oavsett ålder, 2, 10, 15, 30 - mitt barn, säger, jag var så arg på dig innan, (helt sant, vi blev osams) men du ska veta vad jag satt och längtade efter dig i skolan idag - igen!

När hon och hennes kärlek blev ombedda att hjälpa mig att bära upp för trapporna efter en liten inhandlingssväng inför inflyttningsfesten. Konstaterades, korrekt nog, du ska ha fest mamma! När hade du fest senast. Det hade jag, när jag tog min examen...två och ett halvt år sedan. Nu kände jag, att jag har något att fira igen. Det nya livet. Kommer inte att fira min 40-års dag, som jag hade tänkt med stor fest, känns inte riktigt lika meningsfullt. Men att fira att jag äntligen också får gå vidare i livet. Inte längre kvar, i något jag lämnat. Bjöd in några av de jag helst vill träffa, och otroligt många av dessa kommer. Glada! En form av delad glädje, att få ses under nya omständigheter. Ändå, är listan så lång, på fler jag ville få plats med. Jisses, vi blir så många att vi hade haft svårt att få plats i det jag lämnat...men märkligt nog, struntar i det. Vi trängs! I mitt liv finns det alltid plats för mina vänner, och i deras liv har det alltid funnits plats för mig.
Åh är inte kvar - dessvärre inte möjligt att bädda in, men detta är värt att lyssna på http://www.youtube.com/watch?v=PkgdMaxLGe4&playnext=1&list=PLE683EF13F256A3DA&index=11



Glädjs åt dotterns Slipnot-favvo, så här kommer den!

Tystnad

Det är en stor känsla av glädje att komma hem från vännerna efter en mysig kväll med mat skratt och tyngre samtal. Skönt att komma hem efter en varm kväll, till det som ska bli mitt och barnens, men så tomt och tyst. Tiden går, det är två år sedan jag fick veta, att livet inte var som jag trodde, att min insats, blev en språngbräda, men att jag själv inte hittar svikten, sedan dess har lärdomarna avlöst varandra, och väldigt många av dem har varit hårda. En del av mig, vill ha lugn och ro, en annan tycker att tiden passerar, och den där positiva spiralen full med framtidstro och hopp är inte riktigt funnen. Snart vaknas den där stora födelsedagen, ser fram emot den, men samtidigt, summerar 20 år i denna stad, vid denna åldern borde väl jag också sitta på lussefirandet och diskutera vilket städbolag som städar bäst, hur hopplösa vikarierna är? Knappast, men kanske borde jag inte så ofta avsluta dagen med tysthet, är ju inte precis i ett meditativt tillstånd? Har tystnat, och hoppas att det inte är personen som tynar.

Ego men ändå helt åsidosatt

Har nog förlorat hoppet! Det tär på mig, och tär på mina närmaste vänner. Det är trångt i mitt liv och trångt i mitt hem. Hittar ingen plats för mig. Funderar hela tiden över vad som är fel och vad jag gjort för fel, och riskerar att ta knäppa och inte alls vettiga beslut i jakten på att hitta en förklaring. Det värsta är att jag är påväg att bli bitter, och bittra människor är de allra värsta, och människor som är missnöjda med sina liv, riskerar i högre grad än andra att bli dementa, och dementa gamla sjuksköterskor, de är banne mig den värsta sortens dementa tanter ;-)

Ägnar även fortsättningsvis all min lediga tid att försöka skapa ett hem här, så troligen har jag inte gett upp än. Har hela tiden tänkt att bara det blir bra för barnen, blir de nöjda, så funkar det för mig. Men barnen är inte nöjda, och de kommer aldrig bli nöjda, för de har fostrats i en annan anda än den som jag kan ge nu. Konflikter hela tiden. Nu inser jag att ingen är nöjd. Ingen kan bli nöjd. Stilla undrar jag vem detta varannanvecka liv är bra för? Bara en sorts föräldraegoism, som förälder kan man inte tänka sig att leva utan sina barn. Men vem är det bra för om man lägger egoismen åt sidan?
Känns så förbannat tungt att bädda fram soffan, där jag sover som kratta, att jag flyr, någonannanstans, till en plats som inte heller är mitt hem.

Tänk om jag inte hittar några kvitton!

Ett synnerligen bra kap, det tycks som om jag varit det. Någon som placerar sin ärvda pengar i ett hem, renoverar stora delar av ett hus, står upp i kärlek och strid, iordninggör ett hus för att genomföra en försäljning och använder all ledig tid all semester och alla vänner till detta: Nu förväntas jag leta upp gamla kvitton för att ge skatteavdrag för någon annan för de enda pengar jag fått när mamma dog, och någonsin kommer få i mitt liv - som blir bestulna mig. Tänk om jag inte hittar några kvitton? Tror faktiskt att min goda mamma gärna skattat bort 20% av detta arv för att ge andra människor en god vård och omsorg, och mig en plogad resväg till jobbet, och barnen en bra skola! Jo, alla kvitton verkar nedgrävda vid hennes urna.
Tror inte heller jag ämnar dyka upp på några totalt meningslösa samarbetsavtalmöten, där den enda poängen tycks vara att tala om för mig att mitt sätt att leva med barnen är fel sätt, för mina frågor kring hur ekonomin ska bli mer lätt att planera, de stoppades helt under mattan!
Stannar hemma! 2011 blir året där jag bemöter andra på det sätt jag blir bemött! Ett helt enkelt strålande år. Jag kommer att fortsätta vara ett synnerligen bra kap, för den som gillar mig och visar det, då har jag massor att ge!
Kram och Gott Nytt År på er!