Ni bara ger och ger!

Idag, lämnades nycklarna.
Videon är enorm, den är till er, mina vänner!
Min vänner är enorma. Ska jag riskera att glömma någon fantastisk person och helt enkelt namnge den två händer fulla skara som slitit med mig, stöttat mig, hållit om mig, torkat tårarna, alla timmar mina vänner lagt ner för att jag ska komma vidare, nej, törs inte namnge! Ni vet vilka ni är. Det mest otroliga, är att ni bara fortsätter vara underbara. När nycklarna lämnats, då ringer en och erbjuder mig låna deras ena bil!
Som ni vet är inte hela min kamp över, min mor övervakar mig i sin himmel för att jag och barnen ska få det som tillhör oss.
- Vi får se mamma, om det någonsin blir vårt igen, men jag lovar att jag kämpar!

Allt gott kommer i tre - dagar kvar nu!

Lätt att glömma, när jag kör hem i lånad bil från jobbet, och det enda min kropp vill är att sova. Lägger mig direkt, somnar, blir väckt av telefonen efter en timme från en älskad syster som är ute i huset och städar och undrar var jag är. Försöker famla mig upp, men det går inte! Kroppen klarar inte vakna, måste sova mer. Uppgivet tillbaka i sängen, två till timmars sömn och jag kan ta mig upp och äta en smörgås. Lätt att glömma att det kanske inte varit bortslösade år. Kanske är dessa två års livserfarenhet just guld värda. Har inte lärt mig att människan inte bara är god, men att det finns massor med goda människor omkring mig. Många hundratals timmar har mina vänner hjälpt mig att kunna genomföra husförsäljning, arbetsinsatser som varit enorma. Deras enda motkrav har varit att jag ska orka få tillbaka det som tillhör mig och mina barn. Jag har tacksamt tagit emot deras kärlek och arbetsinsats, och många gånger fått stilla deras kärleksfulla ilska med mitt lugn. Många hundratals timmar senare - måste jag inse att det är precis just nu som ska vara den bästa tiden, den kommer inte sedan. Det är lätt att glömma, när man är trött, när jag inte längre vet om jag kommer få tillbaka min gamla bil, och när jag ständigt lever för få ihop dagen, till räkningar, till studielånen och drömmer om att få lov att göra en liten tur med barnen någon gång. Är väldigt nära att inte orka, stubinen är väldigt kort mot alla, och helt otroligt kärlekskrank - men just nu gäller bara att bli klar med huset ett par dagar till. Kan inte slösa bort mer tid av mina gyllene år!

Har betalat!

God Jul!
Firade igår kväll en lugn och trevlig jul med mina kära. Lite mat, lite lek, och senare lite paket.
Nu har vi en vecka kvar på året, och sedan ett dygn tillbaka är det denna låt som ekat i mitt huvud! EN enda ynka vecka. Det enda jag hoppas är att det finns lite energi kvar. Nu går jag på jobb igen, fyra dagar framöver :-)

Jag lever!

Det har varit ett prövningens år - på något vis, än mer än året dessförinnan, då det enda målet var att inte falla för långt ner groparna. Nu har det hela gått ut på få ordning och försöka skapa en framtid.

Året som snart tar slut har lärt mig massor om mig själv, och ännu mer om andra människor.
Jag har lärt mig att det funnits vänner bland de som jag trott var mina kompisar, och kompisar bland de jag trott var mina vänner. När jag prövas, och prövas och ständigt söker meningen i detta, så prövas mina vänner.

Idag är jag oändligt tacksam att jag och en av mina vänner som satt på passagerarplats, lever, att vi har hela kroppar, att vi kunde ta oss ur bilen och att vi hade möjlighet att uppleva känslan av att faktiskt frysa så vi tappade känseln i väntan på bärgare. Vi var hundradelar från iva, hundradelar från få kropparna fastklämda, och på något märkligt sätt, helt oförklarligt fick vi inte ens splitterskador, vi slapplämna våra kött.

Jag hade börjat ana att en mening detta år var att lära mig att be om hjälp, utan att drabbas av hjärtklappning, svettning och känsla av att blodet forsar ner i tårna. Det har delvis gått, men jag försöker, prövar och fumlar. Men krusar, det gör jag inte. Samtidigt, har jag lärt mig, behöver inte heller alltid hjälpa, och det är också befriande att se. Min stöd till andra, kommer att finnas där, lika genuin, lika fylld av glädje och kärlek, men den är banne mig inte någon slit-och-slängvara!

Trött och fortfarande då och då, både skakig och skärrad, vill jag bara säga att jag älskar mina barn, min syster, hennes make, barn, mina vänner och han där ute, som jag helst hade velat ha hos mig i natt, men som övernattar i lastbilen i natt!

Klassisk djupgång i ungdomen

Det blir två luckor idag, dagens lucka Ultravox. En klassiker, och lördagens lucka kommer här, en annan klassiker.



Är det inte underbara så säg?

Frihet

Det är med stora suckar och tunga steg jag för en oräknerlig gång i ordningen ger mig ut till huset för att försöka avsluta.

Bara tanken på att hamna i denna del av livet igen kommer avhålla mig från mycket, får bara kämpa för att det inte avhåller från att våga leva.

Är trött, väldigt trött, har svårt att känna både närvaro och glädje. Samtidigt som min avundsjuka mot alla som får några dagar över jul att idka gemenskap och vila är enorm. Tredje året som jag jobbar dessa dagar alla ser fram emot. Men, ledig nyårsaftonskväll. Den viktigaste av alla. Åh, längtar efter 2011. Ibland nästan så mycket jag måste påminna mig om att lönen kommer vara lika svår att få att räcka, att det inte blir fler lediga helger och kvällar, och lika tidiga morgonar, allt i livet förändras inte, men ett stort mått av frihet, när min husägarfas är avslutad.

Har jag sagt det där någon gång förut, det känns bekant?

Ibland undrar jag om det faktiskt bara är jag som tröttnar på att höra samma saker hela tiden.
Nå, har faktiskt en och annan vän som nog tröttnat på att höra mig titt som tätt lika förvånat säga samma saker hela tiden också.
Det finns fraser som snart får hårstråna att krulla sig på armarna när de liksom ljuder ut ur min mun. Bekymmret just nu är nog att det varit samma läge på mitt arbete också, de senaste veckorna. Tror att repeatknappen är intryckt! Jag behöver höra något nytt, höra min röst säga något nytt. Det vore inte så dumt att höra något riktigt snällt till och med, eller kanske halvsnällt, vid närmare eftertanke så räcker det men ännu mindre. Det skulle nog funka att till och med komma undan med en ytlig kommentar om utseendet, öken och törst.
Nog kan jag stå ut med att jag är en skitmamma här hemma, och en skitsjuksköterska också, så länge det inte kommer från chefen, för den dagen det gör det, får jag väl tömma skåpet.

Vardag 31 dagar

Grådisig, en mjöklig hinna. Glasögon immar igen den kalla dagarna i skiftet mellan kallt och varmt. Vardag, vardag, vardag....ibland, sju dagar vardagar, 31 dagar vardag på månaden. Då gäller det att försöka fånga några ögonblick. Ibland passerar det säkert ögonblick, men jag har tryckt ner huvudet i tvätthögen, diskmaskinen eller ett vardagsgräl med barnen eller när de inte är hos mig, en journal eller i ett medicinskåp.

James Blunt - You're Beautiful (Live at the BBC)

Livets latjolajbanlåda

Något måste ändras, det räcker inte att flytta till stan. Det är lite som i Brasses lek med Magnus och Eva i Fem myror, allt verkar passa in helt, men något är ändå fel. Det kan i princip vara vad som helst.



Eller, är det så, att inget ska bort, det ska bara till?

Spiral av saknad

Min kärlek är lika stor som Jöback är vacker.
Avslutade dagen igår med samtal till den som i vild panik efter att ha köpt en storlek större jeans, stack till gymet efter jobbet. Längtar, eviga längtan.
Det är just så livet kom att bli, saknar alltid någon, barnen, kärleken, en evig spiral av saknad. Men mitt i den saknaden, fylld. De jag saknar, finns kvar, bara inte alltid hos mig. Det är en annan saknad än den som bet i mig när jag fick fram två lådor med foton från förrådsflytten, mamma, pappa, jag, min syster. Somliga foton där munnen ler, men ögonen är ledsna, jag vet faktiskt inte riktigt hur vi kom genom julen pappa bestämde sig att lämna oss. Men vi kom genom. Har i mitt hjärta förlåtit honom, vi fick många fina stunder när åren gick, han är en person vars närvaro ständigt saknas, även om jag på något sätt är tacksam över att han slipper. Bilderna på min mamma, i min ålder - så otroligt vacker, men också spröd och tärd av hennes kamp för oss. Hade velat ha henne här, men tacksam att hon slipper.
Tänker verkligen försöka ta en annan väg, även om jag först nu förstår hur det var för henne.

Tippar en överlastad skottkärra

Viktiga beslut är inte alltid lätta att ta. Men det går ju inte att för evigt skjuta dem framför sig som i en överlastad skottkärra på ett hjul över ojämna stigar. Det är väl därför nedräkningen känns så viktig, kärran ska tippas, min del av lasset blev både ojämt och alldeles för stort. Stegen över markerna blir lättare att gå även för mig.
12 december, och delar av lasset är tippat. Det finns så mycket svårt och jobbigt längre fram, men här och nu också nya och härliga saker. Planerar vårt nya julfirande, visserligen som en tjuvstart eftersom barnen ska till sin pappas familj på julafton, och jag till jobbet. Men vi ska ha en ny jul, den 23 december. Barnen, jag och han som hjärtat slår extra för. Syster och hennes barn, fast lilltjejen är skrämd bara av namnet på min kärlek. Välkommen en ny jul, och välkommen det nya i mitt liv.

Love!

Dagens lucka, 20 dagar kvar av 2010.

Det frågas mycket om min flytt och valet kring att leva i tvåsamhet men i egen bostad, och svaret jag är privat. Respekt! Det finns alltid djupare orsaker till de val man gör. Var och en måste själva värdera vad kärlek är och innehåller.

Energideklarationen missade energitjuvarna

21 dagar kvar, sedan är allt nytt! 2011 - året då jag lever utan banklån och utan definitivt utan ansvar över ett "gemensamt" hus. Det är energideklarerat och klart, de säger att det är ett energisnålt hus, men det fanns visst energiförluster som inte står med på listan. Ett bra isolerat hus med ett stabilt tak, men med vidöppna fönster, där energitjuvarna kunnat hoppa ut och in bäst de velat, och dessa tjuvar stoppar inget larm till securitas. Ändå, kunde jag bli så instängd där!

9:e december är ingen vanlig dag!

Det är min älskade systers dag idag, hon fyller år! Lite min med, lyckat att få en lillasyster på sin namnsdag, som barn fanns det två tårtor denna dag. Alltid en liten present till mig också.
Min syster är den familj jag har förutom mina barn, och kan nästan inte tänka hur livet vore utan henne och hennes familj. Det är en kärlek som bara växer! Hon tror alltid på mig, men förstår också, när jag inte längre tror. Hennes år som ensamstående är en kunskapskälla för mig! Hoppas vi får bli mycket äldre än våra föräldrar och var sin servicelägenhet dörr i dörr! Där kan vi sitta och prata om livet och fortsätta dela på klokheter och tyckande.
Dagens lucka är en energigivare, som jag kommit att älska - till min syster och till mig :-)

Snöstorm

Inser igen att världen inte är så där bamsegullig och solidarisk som 70-talets uppfostran gjorde gällande. Åtminstånde två av mina egna barn, är den totala motsatsen. Kaxighet som är skärande, jobbig och tuff att hantera. Skön. De kommer att klara sig. Det är snällingarna som får ta smällarna och som andra lurar. Är man då bamsefostrad, då tror man att den elaka vargen faktiskt bli snäll om man bara är snäll och visar omtanke och värme och bjuder in i gemenskap. Önskar ibland att det funnits andra serietidningar i mitt hem som faktiskt mer korrekt beskrev ilska och hur människor kan vara mot varandra, och hur smällarna viner och en ny tornado kan komma från ingenstans totalt oväntat när man trodde att snöstormen var över.
En dag närmare mot det nya.

Crazy-lucka.

Det värsta med misstagen är att det först efteråt som man vet vad som var ett misstag och vad som helt enkelt var lyckat. Inte konstigt att beslutångest är en svårhanterad form av ångest. De finns de som helt enkelt bara går på "magkänslan" hela tiden, det är säkert sådan personer med perfekta magar som sköter sig som en klocka 20 minuter efter varje måltid.
Misstag utvärderas, vänds ut och in och analyseras. Men de där lyckade besluten, de blir sällan varken vända eller vridna på, bara ett lugnt välbefinnande. Då är det väldigt svårt att utvärdera, vad var det som gjorde att det just detta var ett lyckat beslut?

Lucköppning

Då var det bara 26 dagar kvar!

Dagens lucka innehåller Ironic.

Dagens lucka

Tror jag ska skapa mig en egen kalender, men en lucka för varje dag, fram tills det äntligen blir ett nytt år. 2010 har faktiskt varit ett år, som givit mig lite i överkant mycket, jobb. Den första januari, 2011 - är jag inte längre hälftenägare i ett hus. Frigjord från ansvar!

Dagens lucka blir

Ensam inte alltid stark

Jag älskar mina barn. Början på varannan vecka när de flyttas över de numera ett par hundra metrarna till sin pappa är vidrig. Utan att då jobba mig tokig då hade jag inte stått ut, gått under. Hatar att stå där i köksfönstret och se dem traska iväg. Har börjat acceptera men acceptansen innehåller också en acceptans inför sorgen att jag faktiskt fött tre barn som jag inte får leva med hela tiden.
Vi pratar mycket, barnen och jag, om hur vi ska ha det veckan vi inte ses. Något av barnen vill ha kontakt, något känner att längtan blir övermäktig om vi hörs för ofta och vill inte. Den äldsta styr behovet helt själv, och inte sällan väljer hon en extranatt här eller där. Tack och lov för mobiltelefoner, så det går att styra efter var och ens behov.
Men mina behov, vet inte hur jag lyckas med dem. Känner att jag vill ge barnen hundra procent veckan de är hos mig, men känner också en ensamhet. Längtar efter att ha lite ansvarslöst skoj, att bli omfamnad efter en jobbig dag, prata med en vuxen över en kopp kaffe efter kvällsmaten utan att det sker via en telefon, och det finns sällan plats med i mitt liv. Det kan låta märkligt, men att ensam sköta allt kräver sin kvinna men den kvinnan måste också få ha andra roller än mamma.

Ballerina utan kladd

Ballerina, utan kladd, mellan hopp och förtvivlan. Har flyttat tämligen många gånger i livet, 18 närmare bestämt, någon form av vana borde väl infinna sig. Köpte hus, och vi bestämde oss för att här ska vi bo, nästa gång vi flyttar är till "hemmet", och då är det barnens sak. För säkerhets skull, har vi skaffat tre! Ett fjärde ångrade sig på vägen. Hade kanske en aning om vad som komma skulle?
Visste inför flytten var akilleshälen var....röra, att saker direkt hamnar på fel plats! Att inte bli klar, och få med sig allt!

Ändå brast allt, mina ritningar på lägenheten fungerade inte riktigt IRL, det blev liksom trängre på plats. Jag fick, av någon anleding, inte plats med det jag trodde. Plötsligt insåg jag hur det är när mina personliga saker endast ryms i en papperkartong, och där får de vara, för det finns inte ens ett hörn för mig att vara något annat än mamma här.

Jag tänjer och sträcker på mina egna gränser att resåren nästan går ur, vill klara att få till det, samtidigt som pastan kokar och tvätten hängs på tork.

Sparade det värsta, att rensa kontor, dela på bohag, och förråd. Sedan kom - ja, ni vet, snön. DEN som knockade mig förra året, som fick mig att inse min begränsning som ensamboende på landet. Kom nu, i november. Jag som var glad att huset skulle övertas vid nyår, enligt min plan, inget snödjup att räkna med. Där står jag nu! Har en vän som hjälper mig, och gud vet att jag behöver hjälp. Hade troligen legat och gråtit i en snödriva, igen, om inte hon bara dök upp och fanns där hos mig. Må guden förlåta mig, som nu värmer hem kommunen med de babylakan och täcken som värmde mig som nyfödd och som värmt mina barn. Att leksaker som har hållit barnen igång nu värmer någon frusen pensionär med fjärrvärme.
Är lite konstigt att tänka så, att det som varit min hjärtevärme, blir fjärrvärme. Ingenting försvinner, lärde jag mig en gång i skolans naturkunskap. Men även i själen är det så, ingenting försvinner, bearbetas och återanvänds.
Det allra största har jag ännu inte bakom mig, utan framför mig. Det skrämmer och smärtar, och jag inser att det borde skett för länge sedan, det hade det gjort om inte banken protesterat mot min låga inkomst, och nu, lång näsa till banken och till mig! Bodela, är något man ska göra tidigt, när båda är rådvilla inför livet, när man ännu är rädd om varandra. Jag kommer att byta bank, aldrig i livet någon mer Norde kontakt för min del!

Nä, det kan inte vara det största, det största måste vara livet och barnen! Vill så gärna känna att det också handlar om oss, att vi - jag och mina barn - någonsin kan få mer än vardag igen!

Vet att det stör, förbjudna ord, troligen kommer informationen gå lika snabbt som mina uppdateringar på facebook. Men var i ligger faran att inse att det inte finns någon som helst ömsedig omtanke om varandra längre? Att mammor som vill ha varannanveckaboende, för att barnen behöver båda sina föräldrar, två bra föräldrar, riskerar att få hela sitt liv att bara handla om vardag, för där finns inga som helst lagrum?

Be om eller behöver?

Två steg fram och ett bak, det för oss trots allt framåt. Men ibland, hänger frågan i luften, är det ett steg fram och två bak, eller kanske ett framåt, ett på sidan och ett bak.
Situationer som vara ljusa, ändras i all hast, och bergstoppen som skulle bestigas, drabbas plötsligt av ett halvmeter snötäcke och då är det svårt att ta sig dit i vandringskängorna, men är det omöjligt?
Det är inte alltid så att man får vad vad man behöver utan kanske är det rätt att man får det man ber om. Då måste frågan ställas, vad var det jag bad om, för det jag behöver verkar inte vara det jag fick?

On och off verkar fungera i allafall

Helgen går mot slut, avslutar en lång arbetsvecka med måndag. Ja, snurrigt värre för alla som inte jobbar på schema i vården, men så är det. Har dygdigt infunnit mig på jobbet, måndag, tisdag, onsdag - ledig torsdag - fredag, lördag, söndag, och allt avslutas då på måndag. Då ett nytt gäng, gör sin långvecka, kommer. Veckans sammanfattas med ronddag, vilket tenderar att bli en ganska rörig dag vilket inte blir mindre rörigt i en trött hjärna. Min hjärna ska också i morgon ha hand avdelningens mediciner, och student. Måste säga att jag förundras över denna märkliga lilla detalj full av celler vi är skapta med. Som dessutom, i bästa fall, är kopplad med direktkontakt till resten av kroppen, och själen!
Jag som inte är fostrad i en vårdkultur - ingen i min familj har jobbat med vård, har ännu svårt att hitta tempot, lagomtempot. Eller jo, det funkade när vi var en familj med två vuxna, då var det lyxigt med ledig dag mitt i veckan, halva dagen återhämtning, och resten fixande och middagen på bordet när alla kom hem. Har heller aldrig tidigare haft klassiska kontorstider, har alltid jobbat åtminstånde delvis oavlönat hemifrån. Men alltid kunnat skilja på vardag och helg. Finner ingen rytm. Saknar att kunna sätta mig hemma och göra klart det man inte hinner på jobbet, även om det naturligtvis inte är en bra arbetssituation, men det går att göra en paus för att tömma tvättmaskinen, eller prata bort en stund i telefon.
I morgon kommer mina tre underbara hem. Är glad och längtar mig tokig, men samtidigt rädd att de blir besvikna, när de kommer till ett hem där det inte finns personliga pepparkakshus i varje vrå, och köket fullt av julstök. Vet att man inte ska jämföra, men de kommer hem till en trött mamma, som får panik bara vid tanken på knäck-kok. Som oroar sig över att sätta sig med månadens räkningar, och funderar sönder huvudet på strategier kring hur vi ska få det bättre, och då är det konstigt, att den där cellklumpen, som ju är så med i vanliga fall, och fixar så mycket, inte alls kommer på några smarta saker. Den kanske har kopplat bort sig helt, och bara låtit hjärtat och känslolivet ta över? Eller är jag kanske bara helt enkelt utrustad med en on/offknapp? Undrar om de någongång kommer förstå, eller ens jag?

Inga mer stakar här tack!

FÅr man rakt av bara ta saker från sin dotters blogg? Ja, missar man tv, får man det. Särskilt om det är ens favoritlåt!


Är trött, så trött att det räckte att se syrrans namn på displayen att jag började storgråta. Sedan tjöt jag väl i tjugo minuter, stackaren, blev väl orolig. Grät för att jag känner mig ensam i snön, i hustömningen, för att jag får hjälp av en vän i hustömningen, för att hemmet inte blir ett hem, för att mitt viktiga papper är borta i flytten, för sms jag fick, och inte fick, för att jag skällde ut min student som behagade komma två timmar för sent till jobbet (utan snöstorm att skylla på), eftersom jag aldrig skäller ut folk, men redan testat varianten, allvarligt samtal för några dagar sedan, för att jag är orolig för hur allt ska gå och lösa sig. Å andra sidan slapp <3 alla tårarna idag, för hade liksom gråtit klart för en stund när han ringde för sista gången.
Det är alltid tio gånger värre att flytta än man tänkt sig, sa en klok syster - och jag inser att dessutom försöka krympa sitt hem samtidigt gör det inte lättare.
Tårar, jo, när jag blev påmind om att jag idag missar dotterns dansuppvisning, på sms när jag går från jobbet. "xxx undrar om du kommer på dansuppvisningen" Har försökt säga att det inte kommer att gå. Kan inte göra något att jag jobbar varannan helg, kan inte ta ledigt halva arbetspasset, finns inte folk som täcker sånt. Vad gör man? Vad gör man! Gråter, över sms, när alla egentligen vet att jag jobbar när jag inte har barnen boende hos mig.

Snöstorm! Saknar ikväll den varma famnen att somna i. Ett sockrat samtal, där bara snälla saker om mig sades, får ersätta detta.
Första advent i morgon - julångesten har startat, tänker övervinna den. Har för flera år sedan slängt alla stakar som fanns i fönstren förr - och tänker inte ersätta dem, hjärtan och stjärnor ska för alltid vara min personliga symbol för advent och jul, ska återvinna julglädjen igen!

En rosa almanacka, allt jag behöver!

Utan almanacka, var är den? Letat överallt, frågat om jag lagt den någonstans? Har totalt tappat kontrollen. Däremot har jag koll på att det är par dagar kvar till lön, att det är första advent i helgen, vilket ser ut att bli en gardinlös variant. Jag vet var i röran mina andra pilgrimörhängen ligger, jag vet när jag går upp i mörkret precis det står saker i vägen, men jag vet inte var almanackan är!
Hade lovat mig själv att rycka tag i det här med julandet i år. Förra året - fanns det inte ens en gran hos oss. Det enda jag har koll på är att 10.00 på julafon ska barnen bli hämtade av sin pappa, och jag har en god stund på mig innan jag ska åka och jobba! Men hoppas de där guldögonen är hos mig den stunden. Jobbar gärna - inte ens ha barnen på jul, då finns det liksom ingen mening.

Då stundar pysslandets månad, och nu efterlyses den pysslande mamman.

En gång fanns det en ganska snäll och pysslig mamma. Som pysslade, fixade och trixade. Bakade, klippte och klistrade, hängde ljusslingor och tände ljus, och ständigt försökte skapa stämning. Det fanns en tid, då det under vintern alltid fanns ett levande ljus på bordet till frukost. Visserligen så i all ärlighet, ströks också dukarna sekunderna innan de kom på borden, och dammsugaren stod alltid framme, och skapade ostämning. Jag vet bara inte var hon tog vägen? Om hon numera ens försöker samla skaran av barn kring något, så suckar barnen och säger, det där har vi redan gjort. Jag vet snart inte vad min roll tagit vägen, arg, rytande, trött och evigt arbetande, men aldrig glatt nynnande och pysslande.

Idag kom tårarna, när jag såg barnen promenera till skolan, sida vid sida, ryggarna, en grön och en rosa försvann runt hörnet, det dröjer en vecka innan jag ser dem igen. Men vilken vecka blir det då? Ska jag fortsätta tömma huset, ska jag ännu en vecka saxa mellan att komma i ordning hemma, mellan att plocka strödda saker, laga snabbmat, handla, skjutsa, greja med bilen, göra läxor, påminna mig själv, påminna barn, leta efter försvunna saker...eller kan jag komma på någon mysigt, pyssligt och trevligt, som jag hinner göra med barnen och som de vill göra med mig - någonting de kan minnas när de blir stora? Pysslandets månad, har för mig blivit ännu en pusslande månad. Den snälla mamman efterlyses nu, hon behövs, dead or alive!

Vinkar tillbaka

Tar fram penslarna igen, kanske blir det mindre plats för orden ett tag, eller så kommer bilderna sortera orden. En nya resa har startat, och den är kanske inte lång, bara går långsamt i en fart som vi glömt bort när snabbtågen ständigt går snabbare. På perrongen står vännerna och vinkar, kommer tillbaka, det är bara något som måste föras bort, begravas, och försvinna, och det ska inte finnas en minnessten här. Gravars ständiga dåliga samvete när de är för nära.
Har ännu inte tagit hand om mammas grav, inget ljus vid allahelgona. I gyttret av hårt arbete har vi inte hunnit med. Det finns sorgerligare platser att besöka än gravar, det är gravar som ingen hinner med. Men gravar som man ständigt hinner med, tar tiden från varandet i nuet, de perfekt skötta gravarna skrämmer, för vems skull är de så perfekta?
Min mor, oavsett hur väl jag sköter eller inte sköter hennes grav, besöker mig i mina tankar varje dag, jag ömsom bannar henne över att hon hade mage att lämna mig och mina barn så tidigt, men ömsom förstår henne och att det var nödvändigt. Kärleken till henne finns med mig, och den är lätt att bära. Den tar jag med mig på resan, kärleken till barnen, vännerna och de som älskar likaså.

Ingen själ på rea

Vandra runt i rummen. Gå för en ny trappa, men glänta på gamla dörrar, med trygga och bestämda steg klivit in i nya rum och gamla rum.
Det är skönt att se och acceptera att den personen man blir inte bara kan rusa iväg, allt det nya måste samsas med allt det gamla. Det gamla har en fin plats i det nya. I glädjen, i kärleken, allt det nya trängs med det gamla. Förändringar måste ske, och ska ske, med oss människor i livet. Somliga är bra, blir väldigt glad, och mycket stolt när tonåringen säger ord som "jag vill bli som du" även om det i nästa stund inte alls är någon perfekt person man är i samma ögon, någon idyll lever vi inte i, men vi pratar, med varandra, när vi vill. För vad blir samtalen värda om bara en vill?
Kanske är det så, att det lite kantstötta har sin plats, och inte ens nära felfritt glättiga är förebilden. Vems förebild vill du vara?
Minns hur jag chockat såg på en gång en vuxen kvinna fullständigt förlorade mark, när hennes far hastigt avled. Vuxen, med ett helt eget självständigt liv, undrar om det var första gången i hennes liv, som inte allt var som hon ville. Jag hade då, en fullständig avsaknad av empati. Då var mitt liv fullt av vardag, hade slutligen beslutat mig för att jag inte hade möjlighet att konkurrera i mitt gamla yrke, och samtidigt tillgodose min långsamt borttynande mors behov, min små barn, varav det ena med s.k "särskilda behov" min lust att prestera och konkurrera, fick kliva åt sidan. Vårdandet gav nya möjligheter, nya chanser, och nya dörrar, och korridoren är lång, har ännu inte hunnit kika in i många rum. Att se en vuxen kvinnas panik, väckte ingen sympati då, snarare en stor irritation, det var lätt att vilja vråla "skärp dig!" men jag insåg att hon stängt många perfekta dörrar. Aldrig gläntat, aldrig klivit in i sina rum. Idag känner jag sympati, men hoppas att hon fick en möjlighet att se sig omkring. Att se de slitna stolarna samsas med det nya bordet, att se de gamla redskapen få en plats i det nya, att känna värmen från glöden, utan att det brinner. Det ger kraft, det gör oss, till de människor vi är idag, formade av det gamla, men villiga att möta det nya. Möta det nya, utan att ha med sig det gamla - kan bara sluta på ett sätt. Inga själar ska säljas!

Söndagsmys är en dröm

Hur många planer, hur många drömmar kan en människa förlora, utan att förlora hoppet? Tills den gåtan är löst, undvik planerna. Blir orolig av dem.
Förlamande trötthet, men i morgon ska jag åter vara en närvarande mamma, hade inte varit något rolig dokusopa det här.
Allt för många planer i livet har hamnat rakt över stupet. Glädjs åt involveras i planer, men har lärt mig, att inte insupas i dem, en plan är inget att lita på. Att hoppa över planerna, blir en livlina - fokus är istället att orka! Lite till! Ibland så mycket att man nästan spyr. Alltid på söndagar, den ena veckan för att jag vänt mig ut och in och försökt fixa allt med barn, jobb, hem, själv. Söndagen är avskedets dag, barnens väskor ska packas, de möter den nya veckan i sin andra familj, dagen därpå. Nästa vecka, för att jag när jag redan vid start var så trött, och ändå tvingats bita ihop och klara att jobba sex dagar. Det är ingen plan, att känna det där söndagsmyset som människor pratar om, men, möjligen en dröm - så än finns hoppet.

Kliver över några måsten

Det finns stunder, då det är dags att bara tillåta sig vara. Efter en kväll med boktyckarna så känns det både sunt och vettigt att göra så. Att faktiskt ta, inte ett, utan flera kliv över saker och kryssa sig fram genom hallen, bland alla saker, lådor, påsar som egentligen skulle tituleras som måsten. Måste inte alls ikväll. Måste vila, tänker vila. Helgens arbete börjar i morgon, något som de utanför vården inte riktigt ser. Men fyra pass på raken som går över helgen, blir en helgtur.
Älskar arbetet på vårdavdelningen så mycket, men situationen att få hem mina älskade barn, när jag är som tröttast, efter en sexdagars arbetsvecka, att ständigt söka barnvakt för att jobba mina kvällar sliter hårt på mig. Jag har svårt att få tid över för den som kallar mig söta namn och som ger mig energi. Ibland känns det som om åldrandet sker ryckvis, månad för månad. Så nu tar ett par till stora kliv över några måsten, och gör en dykning ner i den mjuka sängen och önskar mig lugna och trygga drömmar.

Kärlek gånger flera

Det råder ingen tvekan om att stressen inför snöovädret blev många procent mindre idag än tidigare. Att känna glädje över alla lysande fönster räcker åtminstånde just nu som en god ersättning för månen och stjärnorna. Innanför varje fönster finns en människa, en människas hem, deras trygghet och allt, deras familj, eller deras ensamhet. Men deras! Det privata! En tankte som inte kunnat släppa taget om mig sedan tonårens taffliga försök till analys av livet, bättre än så blev det inte. Fascineras än av alla fönster mörka kvällar.
Det gick dåligt för mitt ex idag i snöovädret, och direkt när jag fick veta ringde jag. Även om jag är trött på den ständiga energitjuven som finns i en dåligt genomförd skilsmässa, går tiden, och vi med dem, vidare. Det är väl inte konstigt att jag blir orolig och ringer och vill veta hur det gått med honom när jag får veta att bilen är kvaddad i snöoväder. Ändå gick jag känslan av att ha gjort fel.

Det spelar liksom ingen riktig roll när det gäller, att bry sig, det finns i hjärtat. Står ut med att jag bryr mig om människor, och kräver inget tillbaka. Men problemet är när energi slukas och försvinner i ett stort svart hål. Problem är när jag möter tomma ögon, stängda av sorg och tar åt mig av detta. Därför ska energitjuvarna ut ur livet. Jag ska ställa piasavakvasten innanför min ytterdörr, och ska jaga dem ner för trapporna. För kom till mig med kärlek, omsorg eller åtminstånde öppet hjärta, då möter du mig, annars möter jag dig i dörren med kvasten.

Tillbringade kvällen med kärleken - en stund, vi (okej, ska väl inte överdriva - han) bytte däcken på sin bil, och jag fick åtminstånde glädjen att hjälpa till med forsla dit dem. En stillsam kopp te i soffan, och sedan hem till mina tre kattgossar. Det är kärlek det, däckbyte, te, mys en stund, och när man nästan somnar i soffan, ge sig ut i snöovädret för att komma hem till tre kärlekskranka gossar.

Ingen dörr att glänta på

Första dagen ensam i lägenheten. Fått gjort en hel del, men ändå! Så långt kvar, så otroligt mycket kvar. Har inte bestämt mig var jag ska sova. Längtar lite efter en egen plats, min bäddsoffa kommer om en vecka, och just nu är jag skeptisk. Har upptäckt. Det finns ingen dörr till vardagsrummet. Jag gillar dörrar!
Dörrar kan man stänga in sig bakom, och då får man vara ifred i allafall i de bästa av världar, i synnerhet större chanser om man gett barnen mat, stänger av telefonen och har svarat på tjugo frågor med bestämd röst.
Man kan glänta lite på dörren, och på så vis visa för omvärlden att man finns här, är inte helt tillgänglig men ändå i närheten, och innanför en dörr på glänt är man alltid beredd att ta emot goda nyheter och överraskningar.
En vidöppen dörr, det ställer höga krav. Ständigt närvarande, aldrig privat. Mitt lilla dilemma är att jag inte heller har någon dörr till köket, som annars är en bra plats att dra sig undan på. Är bara barnen mätta, så håller de sig borta därifrån, det finns nämligen alltid en risk att man som barn får en soppåse i handen, eller uppmanas att tömma diskmaskinen eller duka bordet, eller skära grönsaker under andra tidpunkter. Vilket å andra sidan kanske kan bli mitt lilla knep när jag sitter där i köket på min rosa stolsdyna och försöker vara en stund.

Vi ska nog komma på något, på något vis ska jag hitta hem i detta. Barnen har fått dörrar att stänga om sig, och glänta på, och det är det viktigaste. Pojkvännen som stöttat i valet av bostad har sagt att jag kan bo hos honom veckan jag inte har barnen, för att få ha ett sovrum, och en säng, men det blir lite märkligt, för just den veckan behöver jag ju inte ha så många dörrar, utan 103 kvadrat är stora och tomma. En sådan vecka började i dag! Det är konstigt att vara själv här och två hundra meter bort är barnen i sitt andra hem!

Ett litet steg för människa men ett stort steg för mig

Idag, var D dagen för mig. Ett morgonpiggt tappert gäng med bärare slöt upp. Jag om mina tre barn förflyttades från det som kan tänkas vara landsbygdens lugn till stadens stressande brus. Själv ser jag detta som en äkta down shifting. Aldrig mer ångest över att något ska gå sönder, att trädgården fullständigt lever ett vilt och otuktat liv. Den ständiga oron över kring väderprognoser om det åter ska falla snö.

Jag har fått tag på en bostad i stan, där jag tror att barnen kan få det bra. En viss oro känner jag, då jag måste avstå från en egen liten vrå, men tänker att jag får lära mig nya sätt att hantera när jag översvämmas i vardagen. Jag är ändå stolt och glad över att de ska få egna dörrar att kunna stänga in sig bakom för att få sortera sina intryck i vardagen. Min förra blog var det en som kommenterade mig när jag förtvivlat insåg att en bostad där alla fick ett eget rum var ouppnåligt, att så ser det ut för ensamstående och annat kan man inte räkna med. Det gör jag inte längre, acceptans, och alla kbt-terapeuter i världen skulle vara stolta över mig. Jag är glad och stolt över att äntligen komma till stan igen. Slitet är inte slut, mycket är kvar i huset, och det är visst mitt jobb.

Det har dykt upp frågor om jag inte ska bli sambo. Svaret är nej. Gick just på ikea och fick köpa rosa till köket, när jag tvekar säger min kloka dotter, "Mamma, du får bestämma själv, helt själv (!), ingen säger nej till rosa!"
Faktum är att hela min vardag är så styrd av att få den att gå runt, att orka jobba, få ihop räkningarna, vara mamma att jag behöver få lov att bestämma färger på tyger - helt själv! Sedan fick jag lära mig att man inte säger pojkvän, när man är i min ålder, blev rättad "särbo" - men sorry, det fixar jag inte, ett löjligt uttryck. Pojkvän, det gillar jag, och det kan man ha även i min ålder. Då är facebook bättre, "har en relation". Jag har en relation, och jag är glad över, som gör mig glad, och som jag ständigt längtar efter. Som barnen tycker om, och som de ständigt frågar efter när de kommer hem till mig. Men man måste inte bo ihop!

Små stunder av guld

Pusselbit bostad, är som en ram på ett pussel, de bitarna som man helst lägger först. Sedan kan man långsamt och metodiskt fylla pusslet bit för bit. Själv har jag alltid haft svårt med alla de där bitarna som ska bilda en himmel, några hundra nyanser himmelsblått. Bryr mig inte riktigt om att lägga himmeln just nu.

Sover lite bättre. Förutom när jag sover hos <3. Den enorma längtan som jag känner nästan hela tiden, för att vara en stund - jag, inte mamma, inte någons personal, inte någons arbetskamrat, inte en vänninna som ska ha hunnit läsa en bok, eller åtminstånde ha något klokt att säga. Helt utan krav, och ingen förväntan - ingen avbryter mig i att vara jag.
Ett avslappnat jag, gör det inte längre blir någon vidare sömn när jag får den där natten varannan vecka som det ofta riskeras att endast bli. Jag vill inte sova bort den varma armen som omsluter mig. Vill inte sova bort känslan av en avslappnad mjukt och trygg varm hand på min höft. Vill inte ens sova bort ljudet av snarkningar. Så där ligger jag och dåsar, lyssnar och känner. När jag smyger upp, och på den tidiga morgonen ger mig av till jobbet, är jag inte bara trött, utan känner redan en längtan och kanske också en sorg över att natten redan är över. Det enda som går att göra att erkänna längtan och inse att vardagen och verkligheten ger oss små korta stunder av guld.

Då var det dags igen, igen, igen, igen....

Förstår nu varför människor ringer spålinjer annonserade i dagspressen. När ensamhetens deperation bryter genom, när det plötsligt blir klart att inget sagt gäller och reglerna plötsligt har ändrats förloras kontrollen.
Hur blir det nu då? Hur ska det gå?
Då är det säkert riktigt skönt att någon flummig liten sak säger att "å, just nu ser det mörkt ut, du kommer att bli besviken på någon som står dig nära, men se, se vad jag ser i stjärnorna, det blir bra, det kommer bli bra för dig. Du ska åter se hur allting ordnar sig, men, det ser ut som om du ska flytta, och sedan vad ser jag? Du gör en liten resa, och där, där kommer du möta en ny person som gör stor skillnad i ditt liv", slutet gott, allting gott.
Nej. Fuck off! Det finns inga goda slut, de finns en möjlighet att förtränga och glömma, och då kan ju slutet se lite ljusare ut.

Jo, det är så, vi går mot en ny födelsedag, de som följde den gamla bloggen vet att inte alls bara är glädje för mig, mer en kamp att finna glädje, känslan av ensamhet är större än glädjen av den lilla gemenskapen, och denna gång ändrades överrenskommelsen och reglerna igen, utan min inblandning, fick ett besked om hur "vi" gör. Troligen finns det en liten rättvise-störningsgen i mig, men kan ha demokrati i besluten, även om man är två, eller borde kunna ha! Jag som helst vill ha lugn nu, och ännu brinner det av ilska, ledsenhet är röken från den elden, över det arbete som lades över på mig inför försäljningen av huset, mer än 280 timmar, jag har fått använda mina sista semesterdagar, mina vänner har slitit för att stötta mig och utan dem hade jag troligen inte ens dragit upp rullgardinen mer, av den enkla och enda anledningen att det finns en gräns hur långt energin räcker för en person.
Men jag har lärt mig, mer! Skönt, jag vet mer om mig, och jag har kunnat lära mig mer om äkta och yta om närhet och ytlighet. Verkar vara en tuff läxa, för en som ständigt tror gott om alla. Älskar er - ni som finns där!

Bära med sig skuld

Det har inte rådit något vidare lugn inom mig, tills idag, då mäklaren var positiv när jag pratade. Behövde det samtalet! Sedan, var det dags igen. Hade ett av de där samtalen jag måste ha, men inte vill ha. Fick idag veta att jag under mitt äktenskap fått pengagåvor som den andra hälften nu förväntar sig få ersättning för. Spontant känner jag nog att ska gåvor och presenter ses som ett lån vill jag ge tillbaka den personen som stöttat under de svåra åren. För det är så, tillvaron har inte alltid varit guldkantad. Jag är tacksam, har alltid varit tacksam. När mina föräldrar levde så gjorde de också vad de kunde. När vårt första barn föddes, vi hade det inte fett, kom min pappa och köpte barnvagn och tillsammans med sin hustru köpte de nog halva barnavdelningen med babykläder. Jag och min mamma och reparerat och renoverat allt som gått att bevara. Mitt skrivbord består än idag av de två första möblerna jag fick när jag var bebis, renoverat och återanvänt. Och jag har tagit emot gåvor. Vi fick en soffa, den är nu sliten och lite trasig, men jag har den kvar, och tycker fortfarande om den.
Tänk lyckan när vi fick en tvättmaskin! Bodde på fjärde våningen, utan hiss med en ett och ett halvåring, och fick en tvättmaskin. Den hade vi ända till den dagen den 1 januari 2005 då huset blev vårt, den underlättade vårat liv så oerhört mycket, jag har alltid varit så tacksam över det fanns personer som gav oss den gåvan. Listan kan bli lång över gåvor vi fått, tacksamhetskulden likaså. Men vad lönar sig väl det?
Det enda jag kan ge människor tillbaka är min tid och min kärlek - och jag gör det med ett varmt hjärta. Det finns stunder då jag vill tro att det inte lönar sig att vara snäll, men kan omöjligen leva med att vara någon annan än den jag är. Så enkelt är det heller inte. Klart att jag när jag varit trängd och förlorat allt hopp, också bitit i andras hälar. Det finns ord som inte borde varit sagda! Överlevnad kallas det visst.
Kan hända att det då och det blir ibland fotavtyck i min själ, kan hända att jag då och då fäller en tår. Men tårar torkar, det finns de som försöker putsa bort avtrycken, jag bjuder in och de får gärna följa mig vidare i livet. Men ändå, det finns en skuld, inte mot andra utan riktad mot mig själv - vad är det för skuld jag ska betala tillbaka egentligen?
Nu gör jag klart för kvällen, och åker till någon jag tycker om, ska dricka en stor kopp te, känna närvaro och nuet i natt, för just nu är det plågsamt att vandra runt i de tomma rummen själv.

De säger att bakom en prydlig fasad råder det ett kaos. Mitt hem, men mina mått sett otroligt prydligt sedan en liten tid tillbaka. Bohemiskt prydligt i allafall. Här finns numera växter och blombuketter minsann, lite här och där. De överlever dessutom, plötsligt har den stora växtänglamakerskan försvunnit, och jag springer runt och pysslar med blommor och blad, och inte ens vattnet i vaserna luktar illa. När växterna färdigpysslade, så är det dags för ljusen. Har kommit på den strålande mysighetfaktorn att på kvällen innan jag lägger mig tända doftljus i sovrummet och så svag dimbelysning i taket, när det är gjort så bara längtar jag efter att gå och lägga mig. Därför måste jag ägna några tankar åt kaoset. Kaos är ett ord som egentligen är postivit laddat, när det lite kaotiskt omkring, kommer kreativiteten. Den finns inte där nu. Det är bara ett flytande, en längtan och dagar som kommer och dagar som går. Att bli uttråkad, kommer som ett brev på posten. Har inget att göra - hade velat dansa, sjunga, måla, laga middag för massa människor - men nej, rostar två skivor bröd, dricker en kopp te och gör ingenting! Här har bjudit hem folk till ostädat hus, smutsiga badrum och dammsugaren i ett hörn i vardagsrummet - och nu, dricker jag te ensam och tittar på mina blommor och luktar på mina ljus. Kanske får jag stöka till det lite, gömma Cillit Bang och min samling med mirakeltrasor i olika pasellfärger en för varje yta som kan putsas på. Men det vill jag inte, tycker det är så skönt med nyoljat golv, dammsugen hall och polerat kök och blir så arg på barnen som inte lägger saker på sin rätta plats. Då slår det mig att det bästa sättet för mig att skapa ett inre kaos, det blir att säga NEJ - inget ord påverkar så djupt, och egentligen ingår det i planen att bli självbestämmande, att det får vara slut på den eviga snällheten - NEJ, nej, nej - det blir mitt kaos för en tid.

Gråt Allians Av Vårt Hat

Mitt i allt i livet: Marie Fredriksson - Tro

Mitt i allt i livet: Marie Fredriksson - Tro

Marie Fredriksson - Tro

Stora ord och liten människa

När livet varit som allra mörkast, när orken bara räckt till att sätta på kaffebryggaren, gå till jobbet, och uppfylla de mest primära behoven i maslows behovtrappa har de stått där. Min lilla grupp av livs levande änglar. När min luft tagit slut, har de blåst nytt syre i mina lungor. När min mat tagit slut, har de fyllt min mage. När jag glömt hur det känns att bli att kramad och hållen om, har deras famnar varit varma, mjuka och trygga. När mitt hopp tagit slut, har de tänt ett litet ljus i fjärran, och när jag inte sett det ljuset, då har de berättat hur det ser ut.
De har inte gett upp, ens när jag givit upp.
Utan dem hade jag troligen suttit insnöad fortfarande...utan dem hade bilen stått kvar i en isgrop, och mitt hem hade inte varit ute till försäljning med ett färdigt kök, och med rum som är helt i sin ordning. Jag hade gett upp, så enkelt är det!
Mitt liv är så rikt, min familj är liten, och jag är märkligt nog snart 40 år den näst äldsta, det är 54 år mellan mig och gammelmoster, som varit så förkrossad över min situation att jag inte orkat ha någon kontakt förrän för en månad sedan. Det känns inte särskilt meningsfullt att nämna några namn, de som visat mig en del av den oändliga kärleken som finns i oss människor, vet! Blodband-syster och själsliga systrar och bröder, det är stora ord, viktiga ord.
Det är snart ett halvår sedan, en ny person kom in i mitt liv. Något jag tillät hända och för den delen var aktiv i. Han har gjort en försiktig entré bland mina vänner, några få har fått se mina glittrande ögon. En gammal vän frågade mig för ett kort tag sedan när han ska bli introducerad för dem, och jag märkte själv hur jag svävade. Denna vän är så rak i sitt kommunikationssätt så följdfrågan blev om jag älskade, jag svarade svävande igen. Men frågan har hängt sig kvar! Mitt allt helvete att färdigställa mitt för länge sedan avslutade äktenskaps gemensamma hus för en försäljning, har frågan gnagt inom mig. Varför är det så svårt att erkänna? Varför kan jag inte säga de där orden? Svaren är många. Jo, jag älskar! Men att älska är så otroligt starkt, och innebär en så stor risk. Att älska, det betyder också att man kan förlora. Jag har redan förlorat så mycket, så många, så hur ska jag kunna ta den risken igen? Förnuftet håller tillbaka där hjärtat skenar när livet har visat så många sidor. Därför är det med trippande steg, allt det nya gås emot. Men jag vet, vem jag vill ska gå brevid mina trippande fötter även om orden stockar sig i halsen.
Försiktig, med försiktiga kliv och en massa tro så är jag nu påväg mot något nytt, något oförutsägbart. En klok åttaåring dotter sa till mig igår, "mamma, om vi inte får tag den där bra lägenheten, då tar vi en annan, och sedan en dag, då är vi etta i kön och det är vår tur" försöker tänka på hur klok hon är. Min armbågar är inte vassa, men om jag snällt ställer mig i kön, då blir det snart min tur, vår tur!

Långsamt farväl

Det råder en känsla av fred inombords, förstår detta med långsamma farväl. Förstår själva poängen att inte rusa iväg och vidare utan att stanna i avskedet ett litet tag. Det avsked som nu görs när hemmet är påväg att lämnas, känns mer befriande är smärtsamt. Är påväg någonstans. Lär inte landa rätt direkt, med kanske tillräckligt för att åter finna ro ett tag innan nya färder planeras. Det enda felet är att det långsamma farvälet också innebär att nya konflikter blomstrar, och sånt som var lovat i sorgens ögonblick tenderar att bli glömt. Mitt hjärta är stort nog att inte glömma. Tar med mig alla erfarenheter, sanningar och lögner vidare, och har vuxit en och annan centimeter.

Den sanna vännen lämnar inte mitt i en fråga.

Orkar idag, ännu en dag, det är tuffare än jag kunde föreställa mig att ensam sälja huset. Fick använda semesterdagar, som jag hade velat ha till vila, till att slutföra iordningställande av huset. Men nu börjar det ljusna, då och då sluter vänner upp och tar ett tag. Min syster tar på sig mer roller än vän och syster, hon arbetar och sliter för min mor och far med. Vi talar om dem, när vi arbetar - hur tomt det är i livets upp och nergångar att inte ha dem som stöd.
Hur tackar man någonsin människor som hjälper och stöttar?
Ibland kan tacket vara att visa att man lär sig något, att visa att man med vänners hjälp och omsorg växer. Blir klokare och ärligare. Sanna vänner gör skillnad i ens liv. Flera resonemang och frågor får svar, när jaget får spegla sig i personer som älskar. Den sanna vännen lämnar inte heller mitt i en fråga.
Idag sa jag förstå gången i livet till, att nu räcker det, orkar inte mer idag, du får åka hem. Det var till min syster, men det var nytt för mig, att sätta gränsen där och vara fullt ärlig emot henne och mig, kroppen var trött och orkade inte ens lyfta en hög med vikt tvätt! Kroppen behövde vila, och jag lät den få det.

Gamla vänner återvänder alltid

Gamla vänner har en fin vana - de återvänder. När man träffas åter - då har tiden sedan sist varit kort. Lyckades denna dag träffa tre vänner varav ingen bor här, men av olika anledning passerat min bostadsort. Trots att livet för alla gör plötsliga ryck, förändras ibland över timmar så finns den genuina och ursprungliga människan där, den man älskar.

Gör dagliga besök och kontrollerar min situation i bostadsköandet. Det är dystert. I min kommun existerar inga lediga lägenheter i den storlek jag behöver alls. Totalt har det kommunla bostadsbolaget 10 lediga lägenheter idag, varav ingen fyra. Somliga dagar dyker det upp en fyra, och då inte i ett område jag kan bo tryggt med mina barn. Är inte snobbig, låter snobbigt, men vi måste ha det någonlunda tryggt omkring oss. Jag har insett att det går att vara kräsen, tackar ja till alla större treor som erbjuds, vilket sällan sker. Funderar på om det verkligen är möjligt, kan det vara möjligt att jag nu blir utan en vettig bostad? En gång har jag faktiskt varit på köplats 5-10 på en lägenhet. Då kändes det nära, nästan pirrigt. Trodde det var ett storstadfenomen att inte hitta bostad, men det är visst lika illa även i småstäder som Uddevalla.
Men jag har vänner, och jag vet att den dagen jag ber om hjälp, finns hjälpen där!

Ballerinor är vi allihop

Mitt i allt i livet kan det vara en evig balansgång, som en ballerina på en ganska slak lina. Det går inte att titta nedåt, för då förlorar man balansen. Bakåt - du faller definitivt, blicken måste vara fäst mot horisonten. Det går inte tappa fokus, inte ens de slöa och irriterande augustigetingarna får inte störa. Men de är överallt, surrar och stör och ibland så argsinta att gadden borrar in i huden.
Den där lilla skaran som finns där som uppmuntrar och peppar, är helt nödvändig. De står nedför med nätet redo att fånga upp när det blir ett fall från en högre höjd, men de tvingar också till nya försök, upp igen, och ut på linan.
Blev stungen, fångad i nätet, letar efter horisonten - balanserar igen.

Mitt i allt ska vi vara empatiska

Det är lätt att bli snurrig i huvudet av alla möten och alla relationer som man ska ha igång mitt i livet. En evig strävan efter att få pusselbitar på plats. Lite som när barnen var små och mottot i mitt hem, strunta i vilka sängar vem sover, regeln var kort och gott vi sover på det sätt som ger så mycket sömn som möjligt till så många som möjligt i familjen (detta ledde för vår del till samsovning under långa perioder).
Nu handlar det mer om att sköta måsten, det vill säga, jobb för min del, skola för barnen, mat och hygien, och så kryddas det med närhet och kärlek, vilket är ett basalt behov och naturligvis innefattas bland livets måsten men målet måste fortfarande vara att så många som möjligt möts av empati och förståelse när besluten tas.
Låter som ett kraftigt förenklat liv, men att tro det, är att rejält föra sig själv bakom ljuset. Det är en strävan, och kräver ett evigt jobb. Innebär ständigt konflikter
Titt som tätt snubblar ordet empati över oss personer som befinner sig mitt i livet.
Att känna empati, det är som att tänka med hjärtat, men inte bara för sin skull, utan att där inne kunna känna hur ens handling känns för någon annan. Det betyder att som mor, partner och vän ha ett medvetande om att de människor man integrerar med upplever känslor och kunna förhålla sig till detta.

Livserfarenheten gör det möjligt att tolka in det som sägs mellan raderna, vi läser av, och genom empatin tolkar vi det som sägs mellan raderna, för vi kan leva oss in känslan och upplevelsen. Därför är det så viktigt att vi möts när vi talar om viktiga saker. Ett litet mål just nu hos mig, är att möta människor på det ytterst omoderna sättet irl för att kommunicera.

Men det är svårt, för hur långt får man köra över sina barn och sina vänner och andra människor vi har en relation med, hur många har vi inte en relation med bara på arbetsplatsen, för att vi själva upplever oss må bra av det? Hur förhåller vi oss till att ge avkall på sitt eget behov om det sårar någon annan? För en empat innebär förståelsen av andras känslor att det måste föranleda ett avkall. Som exempel otrohet, en empat kan omöjligen vara otrogen. Men att lämna barnen till barnvakt, för att åka till jobbet, det har i livet blivit ett måste och omöjligt att ge avkall på.

En sak är i allafall säker, även om jag följer mitt hjärtas tanke och röst, kan mina handlingar vara helt avsaknad av empati, det är inte förrän min handling påverkar en annans känsla som det går att säga att den var empatisk.

Avslutar veckan med doping

De där stunderna då vardagen inte längre knackar utan mer bultar på dörren, kan jag ibland göra en helt okej tankeflykt. Leva i nuet-flykten. Tänk dig att detta var din sista vecka i livet, vad skulle du fylla den med då? Då inser jag ju att det knappast är vare sig böcker, städning, tvättning osv inte heller Jewel Ouest. Är helt såld på detta spel på min mobil, beroende kort och gott, fördelen med detta spel är barnen kan TRO att jag är väldigt upptagen med telefonen, och därmed i bästa fall ge mig ett par minuters lugn och ro. Nu blir det ju regel bara ett par minuter, för mina barn respekterar att vuxna är upptagna med telefon ungefär lika mycket som de respekterar toalettbesök vare sig med eller utan låst dörr! Vadå låst dörr, då är det väl bara att bulta och slå och skrika högre?

Hela dagen på jobbet idag, har jag väntat och väntat på att få åka hem, har i min tanke sett mig själv krypa ner i sängen och sova! I tanken har det varit så skönt! Varmt, mysigt och jag har faktiskt kunnat föreställa mig hur kroppsdel efter kroppsdel domnar bort, så där som det borde gjort i natt, när jag inte kunde sova, utan totalt lyckats samla på mig tre timmars sömn, och faktiskt trodde att någon utsatte mig för ett dumt och förbannat elakt practical joke när alarmet gick strax efter fem i morse.
Men då skruvas allt i huvudet, ett varv till, om det verkligen var den sista veckan i livet, är det verkligen meningen att de som ska ta hand om allt efter mig, ska komma hem till hus där kattlådan är full, det ligger råttblod på ullmattan och det är grus och elände i hela hallen, och en kyl där osten möglar?
Råttblodet är en annan historia och eftersom jag ännu får rysningar så kroppshåret reser sig när jag tänker på detta, tar jag inte det här och nu.
Men i efterdyningarna av råtta och sömnlöshet och ännu en förbannad anklagelse, så måste jag nog inse att jag funderar på om jag verkligen vill leva i ett ensamvuxen hushåll resten av livet? Är faktiskt inte så säker längre på det, men jag hinner ju ändra mig några hundra gånger till, och förresten, förutom att jag hade röjt upp lite grann, den där sista veckan i livet, så hade jag ändå velat dela tiden med de personer jag älskar, och jag hade sovit bara precis så där mycket som är minsta möjliga för att orka. Därför dopar jag mig nu med en rejält sugerrush och powerdrink med så högt koffeininnehåll att jag får hjärtklappning och sätter igång ett litet projekt uppfräschning av några ytor!

Kommunikation genom sms

Är det något som tycker att det är tufft att kommunicera inom äktenskapet? Har sms ökat förståelsen för varandra? Då kan jag säga att kommunikation efter äktenskap, det kräver sin tid och väldigt mycket kunskap och förståelse. Smskommunikation inom ett förhållande, förstärks med smiles, mmsbilder, ord som pussar och kramar osv. Sms efter äktenskap förstärks inte, små korta ord ska ändå skapa någon form av förståelse och acceptans. Orden blir korta, meningar korta och endast i bästa fall avslutas det med ett mvh eller vänligen. Det är som gjort att låta elak utan att mena det, eller blir missförstådd! Det går ju också att gömma anklagelser i sms, på ett sätt som inte riktigt funkar om man hade sett den man smsade i de trötta ögonen.
"Ok menar du att du tar torsdag till söndag? men har barnvakt i helgen för att gå ut?"
Att kommunicera kräver att sända och mottaga och filtrera, men telefonen saknar helt filter, och tolkningen sker efteråt. Hade orden blivit tolkade annorlunda, med en :-) efter, eller "hoppas det ordnar sig med barnvakt i helgen, vänligen..."

Ibland finns det dagar jag undrar om man efter äktenskapet helt enkelt skulle låta bli att smsa meddelanden och frågor till varandra, utan alltid bara prata öga mot öga, utan gemensamma barn intill sig. Hade vi varit snällare mot varandra då eller förstående för att den andres liv är väldigt annorlunda ens eget? Vem är stark nog att orka det? Man behöver inte vara konflikträdd för att känna den eviga kommunikationen som man är dömd till om man en gång valt att skaffa gemensamma barn faktiskt är tärande in i märgen!
Nästa år tänker jag i allfall inte planera sommar och semester över vare sig sms eller mail. Jag behöver en stor whiteboard, en gigantisk almanacka och en god natts sömn och förbannat mycket bekräftelse och peptalk, sedan är jag redo att tänka klart!

Jag ska också sluta att planera saker med tonåring över telefon och sms, kommunikationen blir fel. Har sällan varit så usel på kommunikation i livet som nu. Öga mot öga - då ska jag bestämma saker hädanefter!
Nu är det sent, ska upp och jobba i morgon, men först ska jag skicka ett sms där inga beslut ska tas, och inga besked ska lämnas, bara för att jag vill, säga godnatt! ;-)

Liftarens väg

Det stod en man, skäggig, eländigt dyblöt i dagens värsta regnskur och liftade vid infarten på landsvägen, två kassar med mat hade han. Ställde mig på bromsen. Lite uppvarvad, han alltså. Ville ha lift en bit, visade sig att han bodde någon km ifrån mig, en lång väg att traska. Jag menar, jag brukar inte ta upp liftare, eller rättare sagt, jag tar bara upp gamla, och tonåringar, skulle nog också ta upp småbarnsmammor, och kanske även medelålders kvinnor, och i sällsynta fall medelålders män....äh. Dock lovar jag att jag inte tar upp liftare mot stan, om det är en tonåring som kommer rusande från paragrafhemmet en halv km hemifrån. Blev stoppad där en kväll, av en man med ficklampa som lyste genom min bil i jakt på en förrymd tonåring.
Väl inne i bilen försätter liftare vara lätt uppvarvad, har en viss vana i yrkeslivet, men hade lite svårt att följa tankarna och i ett ögonblick trodde jag nog att mannen var lite manisk, för plötsligt verkade det som om han ville stoppa in några hästar i bagaget, så jag intog genast en mer professionell hållning och började med didaktiska frågor. Funkade, nej, han ville att vi skulle åka till en bonde och lasta in lite hö i mitt bagage för det var slut, och han hade tre hästar hemma! Självklart, och så visades en väg till en bonde.
När jag backar upp bilen mot en helt främmande lada, och öppnar bagaget och liftaren far in och hämtar höbalar, då kommer en tanke. Kan jag bli anklagad för medhjälp till stöld av hö nu? Hinner tänka tanken klart när en barsk men väldigt mager bondmora travar fram mot bilen med ytterst bestämda kliv. Har nu lite svårt att hålla mig för skratt, liftare talar med den magra som har en sannerligen sur uppsyn och visst har han tre balar tillgodo, och han vill också ha en säck med havre. Tittar nu snabbt ner på min korta volangkjol, bara ben, och linne och får snabbt fram den flera storlekar för stora regnjackan och knäpper den ändå upp i halsen. Nu börjar jag inse att jag inte riktigt vet vad detta kommer att sluta, och bestämmer mig för att skicka ett litet sms till min relation. "Haha har tagit upp en liftare och har hela bilen full med hö. Vi kan kanske höras om någon timme så jag kommit hem".
Blev han nöjd? Äh. Nästa gång har jag lovat att tala om var jag är och vart jag ska när jag smsar.
Nåväl, tre höbalar och säck med havre senare var vi på väg igen. Hela bilen är fullastad med höbalar. In på småvägar, "kärringen bara stack i söndags, hon tog saaben och bara lämnade mig, hästarna måste ju ha mat, åskan skrämde livet ur dem häromnatten, och jag ska äta och sova har inte sovit sedan i söndags" jag som smygtittat lite i kassarna tänkte att det nog blir mer öl än mat!

Nåväl en halvtimme senare steker jag makrill som var så färsk att den hoppade ur pannan och kunde skicka nästa sms "Hemma nu, detta var ett annorlunda äventyr"
Någonstans, fast syrran kallar mig toka är jag nöjd, har gjort något bra idag, för en man och tre hästar och dessutom fått mig ett och annat skratt efteråt!

Den där lille jäveln

Precis när jag går det en smula lite rak i ryggen och tänker att vafan, fixar det här, hoppar han upp på den vänstra axeln, den där lille jäveln som jag i bästa fall lyckas skaka av mig och som irrar ömsom runt mina fötter och de riktigt bra dagarna ett par steg bakom. Det behövs bara en liten släng med vänster öga ner mot ögonvrån, så är den lille jäveln igång och det forsar ur honom.
Ibland springer jag, rusar fram och vinner ytterligare några steg, men redan efter ett par stopp är han ikapp. Jag kan nog stå ut med att ha honom runt fötterna, och snubbla lite grann, snubbla, falla, resa sig igen, något jag hunnit lära mig, men jag vill inte ha honom på vänster axel.
Det märkliga med min lille jävel är att han måste ha väldigt god kontakt med andras små jävlar, för ständigt påminner han mig om andras nya lyckade vägar och när andra genomför sådant som en gång varit mina drömmar. All den informationen som jag försöker hålla mig ifrån.

Men så kommer de dagar jag nästan skriker bort den lille jäveln, ”tror du att jag har tid med dig, jag jobbar, jag har tre ungar, ett hus att sköta, in och utsida på och när inte utsidan förfaller, gör insidan det, det ska stå nyttig och hälsosam mat, snyggt presenterat vid regelbundna tider, kläderna ska vara rena, barnen ska vara rena, läxorna lästa, och är det sommarlov, ska alla känna sig väldigt semestrade och nöjda, och alla skjutsade åt allehanda vädersträck, katterna ska ha det rent och oljan måste kollas på bilen och när jag sedan har fem minuter över, tänker jag ringa kärleksrelationen för att förhoppningsvis få höra några sockrade ord, så kom inte här och tala om för mig att jag inte räcker till”. Då backar han undan, jag vinner några steg, men både han och jag vet att försprånget bara räcker några få dagar, så fort tröttheten kommer, så är den lille jäveln snart ikapp. Det är de dagar han bara försiktigt behöver viska, ”vad var det jag sa?” så bränner tårarna innanför ögonlocken. De är av de dagarna jag har lärt mig, vilka av vännerna som orkar ge mig en kram, ett leende och lite till ork!